Patrik Lundberg
Jag syftar egentligen inte på det så kallade Samstyret som har satt Sölvesborg i blixtbelysning: SD har tillsammans med M, KD och det lokala SoL-partiet tagit fram 220 punkter för att förändra kommunen.
Bland annat har man antagit en flyggpolicy som innebär att regnbågsflaggan inte längre får hissas i stadshuset.
Beslutet är så dumt att klockorna stannar, vänder och går baklänges.
Men jag vet vad som är dummare.
Var ska jag börja? I min egen navel kanske.
Det är att låta rikspolitiken nedmontera landsbygden. Det är att låta riksmedier sluta sig som en glaskupa över Storstockholm. Det är att låta rikspuckon på internet utmåla småstadsbor som bonnläppar utan att det får några konsekvenser.
Var ska jag börja? I min egen navel kanske. Rikskrönikörer brukar ju göra det.
Under min uppväxt brydde sig ingen om Sölvesborg. Jag kan på mina fingrar räkna de gånger min hemstad blev föremål för nyheterna.
När två ungdomar blev ihjälkörda av tåget, när Hammerfalls manager försvann spårlöst efter en spelning och när 86:orna på Bokelundsskolan drabbade samman i ett matkrig.
Ingen kom när industrier varslade om uppsägning, när busslinjer försvann, när närmaste akutmottagning hotades av nedläggning eller när byskolor och lanthandlare bommade igen.
Ingen utomstående brydde sig när socialdemokraten Heléne Björklund för 13 år sedan blev kommunalråd, trots att hon var en progressiv kraft.
Under Björklunds styre blomstrade kommunen: Hon gick hand i hand med näringslivet. Torghandeln överlevde och flertalet företag etablerade sig i och utanför stadskärnan.
Bussarna till mina barndomskvarter började gå igen. Lanthandeln flyttade från centrum till landet. Kommunen byggde Europas längsta gång- och cykelbro, Mjällby AIF gick upp i fotbollsallsvenskan och Sweden Rock Festival fortsatte att växa.
Heléne Björklund var dessutom den enda politiker som kunde debattera ner Jimmie Åkesson.
Sölvesborg var med alla mått ett socialdemokratiskt skyltfönster. Med skillnaden att ingen tittade in förrän Björklund hade gått vidare och Louise Erixon satt där med sin 220-punktslista.
Här är grogrunden till det missnöje som sölvesborgarna visar genom att rösta på SD.
Tidigare brydde sig ingen. Varken när kommuninvånarna fick lida av rikspolitikernas nedskärningar eller när kommunen på egen hand reste sig.
Här är grogrunden till det missnöje som sölvesborgarna visar genom att rösta på SD; varje röst är ett långfinger riktat mot Stockholm.
Ett bevis bland flera: många röstar SD i riksdagen samtidigt som de väljer S i kommunen, så har det varit de tre senaste valen.
Ändå tror folk att det enkom handlar om rasism. Och för varje anklagelse höjs ytterligare några långfingrar.
Den som faktiskt läser Samstyrets 220 punkter ser att ganska få förutom flaggningen skiljer sig från den politik som Moderaterna och Kristdemokraterna driver på riksnivå.
Men ingen porträtterar Ulf Kristersson och Ebba Busch-Thor som bonnläppar.
Nu förstår jag hur invånarna i förorterna känner: Makten och opinionen bryr sig bara när det brinner.
Så rör inte min hemstad. Om det inte är av genuin omsorg, vill säga.
Ett lackmustest: Minns någon när regnbågsflaggan för första gången hissades?
Det var sensommaren 2013, i anslutning till Prideveckan i Stockholm. Heléne Björklund skrev på sin blogg: ”I Sölvesborg hissar vi Regnbågsflaggan i solidaritet med dem vars kärlek fortfarande förtrycks och för att visa att här finns Tolerans, Öppenhet och Hopp.”
Mig veterligen var Sölvesborg först i landet att göra en sådan sak, till och med före Stockholm. Inte fan brydde sig någon då heller.