Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Inte ens nationalisterna bryr sig om svenska språket

Ulf Kristersson (M) håller pressträff i Almedalen.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nationalismens framväxt är kanske också av godo.

Åtminstone att döma av hurraropen över Moderaternas huvudutspel under Almedalsveckan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Partiledare Ulf Kristersson föreslår den största svenska språkreformen i modern tid: asylsökande ska få fler möjligheter att lära sig svenska. Och få sig en ordentlig samhällsorientering.

Ja, tack.

Den nationalistiska vågen skapar visserligen ett vi och dom, men kan rimligen också lyfta svenskhetens ädlaste grundstenar.

Språket och samhället kan vara sådana: tänk om alla, svenskar som invandrare, skulle kunna recitera Tomas Tranströmer, läsa prosalyrik om folksjälen och bilda sig själva enligt arbetarrörelsens eller borgerlighetens fornstora bildningsideal.

Ordkonst hade rentav kunnat få ett uppsving.

Synd bara att det är tvärtom: bildning kopplas i dag snarare till elitism; ett särintresse för glasögonormar som har pluggat för mycket humaniora.

Den som tvivlar får gärna läsa på om biblioteken tillika vårt nationella kulturarv, vårt språk och vår stolta historia. Eller ”demokratins skattkammare” som de kallas av Erik Fichtelius, samordnare för den nationella biblioteksstrategin.

Förra året minskade utlåningen med tre miljoner lån. Kanske har det att göra med att svenskar bryr sig mindre om att läsa svenska böcker, kanske har det att göra med tillgången: samma år försvann 45 offentligt finansierade bibliotek.

Sedan millennieskiftet har vart fjärde folkbibliotek gått upp i rök.

Tur att nästa generation får bilda sig i det svenska språket och om svenskheten, tänker man ändå. Och har fel.

Den nya nationalistiska vågen har dock, som sagt, sina potentiella fördelar. Till exempel när det kommer till aktivister som vill bränna våra gemensamt finansierade böcker: alla minns nog hur folk gick man ur huse för att bevara kulturella dyrgripar som ”Tintin i Kongo”, ”Lilla hjärtat” och Efraim Långstrumps visitkort.

Men hur var det med de andra böckerna, de som faktiskt brändes? Enligt Kungliga bibliotekets statistik har folkbibliotekens bestånd minskat de senaste tio åren. Var femte bok har gallrats ut; åtta miljoner böcker; peta in ett kulturarv i brasan.

Om detta är det tyst. Så mycket brydde man sig, egentligen.

Tur att nästa generation får bilda sig i det svenska språket och om svenskheten, tänker man ändå. Och har fel.

Enligt bibliotekslagen ska alla elever ha tillgång till ett skolbibliotek, men fler än hälften av alla svenska barn saknar ett bibliotek med minst halvtidsbemanning.

Det går så klart att byta skola. Om man bor i rätt del av landet. Nästan var tredje kommun saknar enskilda skolbibliotek. Så många unga medborgare har berövats nyckeln till skattkammaren och berättelsen om Sverige.

Det är så klart inte Ulf Kristerssons fel. Regeringen Reinfeldt, däremot, och regeringen Persson och förra regeringen Löfven har systematiskt fört en politik där biblioteken har nedmonterats.

Sverigedemokraterna då? Fråga valfri bibliotekarie i någon av de numera SD-styrda kommunerna hur budgeten ser ut. Inte ens Sverigevännerna, de som går i bräschen för den nya nationalismen, vill i praktiken rädda nyckeln till vår folksjäl och våra värderingar.

Nationalismens framväxt är i praktiken alltså mycket snack, kanske lite SHL-hockey och ett kulturarv som står i lågor utan några brandmän i sikte.

Men nyanlända, de ska lära sig det som knappt någon längre håller kärt.

Man blir nästan avundsjuk.