Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Ingen partiledare står i tv efter Thomas död

Thomas Ekenstein dog i en arbetsplatsolycka i februari förra året. Foto: PRIVAT
Schaktet där Thomas Ekenstein dog.Foto: Polisen

När trebarnspappan Thomas Ekenstein vaknade den 19 februari i fjol visste han inte att han snart skulle dö.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han bryggde kaffe som vanligt, drack en kopp tillsammans med hustrun Helena. Gick ut och skottade snö utanför hemmet i Nisshyttan, Dalarna.

Som Helena minns det gick Thomas tillbaka in, de sa ”puss och kram, vi ses i kväll” till varandra. Thomas for till sitt jobb och skulle aldrig komma tillbaka.

Under dagen arbetade han i ett fyra meter djupt schakt med branta väggar, något han själv kände obehag inför. De säkerhetsåtgärder som fanns till buds hade ingen vidtagit. Plötsligt rasade den ena väggen och jorden begravde honom levande. 

Thomas Ekenstein var långt ifrån ensam. Under 2018 anmäldes 118 970 arbetsskador i Sverige. 34 908 av dem ledde till sjukfrånvaro, 50 av olyckorna hade dödlig utgång.

Samma år blev rekordmånga människor ihjälskjutna: 45 personer.

Den massiva mediebevakningen av dödsskjutningar är inte orimlig. Problemet står heller inte i motsats till dödsolyckor i arbetet, men varför pratar vi så intensivt om det ena och inte det andra?

När en dödsskjutning inträffar kraftsamlar samhället: från politiker och samhällsaktörer till allmänhet. Partiledare står i tv och säger vad de ska göra åt saken. Kriminologer kommer med sina teorier, sociologer likaså. Sociala medier kokar över.

Tonläget är stundtals åt helvete, men det är helt i sin ordning, åtminstone i ett samhälle som inte accepterar dödsskjutningar; känslor är rimligare än likgiltighet.

Olyckorna blir notiser i både lokal- och rikspress, men mer blir det endast i undantagsfall.

När någon dör på jobbet är det nästan tvärtom. Medierna tiger självfallet inte: olyckorna blir notiser i både lokal- och rikspress, men mer blir det endast i undantagsfall. Som när tidskriften Byggnadsarbetaren uppmärksammade Thomas Ekensteins öde, skrev fram honom som den människa han var, och ett flertal tidningar hängde på.

Årligen skickar Arbetsmiljöverket ut ett pressmeddelande, varpå någon minister får säga att det är oroväckande, sedan fortsätter vardagslunken: fackförbundens tidskrifter och A-pressen kämpar på, men får sällan gehör trots att dödsolyckorna efter några år av stadig minskning återigen har börjat öka.

Har någons ens hört talas om en av årets allvarligaste inrikesnyheter? För två veckor sedan larmade Arbetsmiljöverket om att nio av tio tunga industrier brister i arbetsmiljö. Enligt myndigheten handlar det om ”kemi- och processintensiva företag som hanterar större mängder explosiva, brandfarliga och giftiga kemiska ämnen”.

Nähä.

Fram till 11 december i år hade 38 arbetare, de flesta män, mist livet på jobbet. De var säkert som Thomas allihopa: älskade pappor, bröder och söner.

Men vi får inte höra berättelserna om deras liv. När deras arbetsgivare möjligen ställs till svars väntar sällan några medieuppbåd utanför tingsrätten.

De blir statistik, bara: långtradarchaufför, 53, Skåne, träffad av fallande port. Telecomtekniker, 27, Stockholm, fall av person från hög mast. Växlare, ålder okänd, Norrbotten, klämd mellan järnvägsvagn och lastbil.

Människoliv. Var och varannan vecka, men inga brösttoner och ingen operation Rimfrost. Få trådar på Flashback, färre upprop på sociala medier. I bästa fall ett åtal som leder till fällande dom.

I Thomas Ekensteins fall, ingenting: på måndagen friades den åtalade vd:n av Falu tingsrätt och så var det inte mer med det.

Thomas fru Helena: ”Värsta dagen i våra liv”

Thomas fru Helana pratade med Expressen innan domen: ”Ingen annan ska behöva gå igenom det som vi har gått igenom”.