Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

I Mordor äter barnen vegetarisk tacogratäng

Staffanstorp var vänsterns och liberalernas mardrömssamhälle - redan innan M började samarbeta med SD (arkivbild). Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVP
Frodo och Sam går mot Mordor i filmen Sagan om konungens återkomst. Foto: NEW LINE CINEMA

Staffanstorp är kanske inte fritt från fördomar, men där finns tacos.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två sorter till och med, åtminstone i Hagalidskolans matbespisning. Eleverna strosar in i högstadiesorlet och jag följer efter.

I dörren står en ung herre i kockmössa. Han sträcker på sig, ler mot mig, varpå jag funderar över huruvida jag har hamnat i Bullerbyn.

Svaret beror på vem man frågar. Kommunen rymmer drygt 24 000 invånare; en sovstad utan kust och kvällspuls.

Å andra sidan: lugnet och närheten.

Utomstående bryr sig sällan om sådana platser, så länge livet pågår och Uppdrag Granskning inte begär ut kommunens krognotor för ofta.

Nu är det annorlunda. Efter valet uppstod en i Skåne vanlig situation, då allianspartierna fick egen majoritet. Det ovanliga hände efteråt.

Moderaterna valde att i stället bilda ett majoritetsstyre med Sverigedemokraterna.

En politisk jordbävning. Inte minst då Moderaternas partiledning avrått all form av samarbete med SD. Sympatisörer till det som på riksplan senare kom att bli Januariavtalet såg rött, eller åtminstone rödljusblågrönt.

Det hade pågått ett tag. Redan före valet hade Staffanstorps moderater hamnat i blåsväder. Förra vintern kom nyheten att kommunen hade placerat nyanlända flyktingar i husvagnar.

Migrationsverket hade förvisso sänt dem hit utan att först kontrollera om kommunen kunde erbjuda boende, men det tröstade inte de människor som fick sova med en inomhustemperatur på 15 grader Celsius.

En rak höger mot muslimer, konstaterade kritikerna

Staffanstorp var alltså redan vänsterns och liberalernas mardrömssamhälle. När M och SD sedan ingick partnerskap höjdes tonläget ytterligare. Ett av de första gemensamma besluten var att ersätta fältgruppen med ordningsvakter. Ett annat var att ta bort köttalternativet för de skolbarn som inte åt gris.

De får äta vegetariskt i stället. En rak höger mot muslimer, konstaterade kritikerna.

Nu står jag här, mitt i Mordor. Känner doften av två sorters tacogratäng. Tänker på de klasser jag nyligen har besökt.

Jag är här i egenskap av författare, ska prata om skrivande och läsning. När eleverna äntrar salen spatserar de till en tyginstallation på väggen. Där parkerar de sina mobiltelefoner, varpå de ställer sig framför sina respektive bänkar.

Först när läraren ger klartecken slår de sig ner. Under lektionen beter sig alla som sig bör. Både de pursvenska ungdomarna och de få invandrarungdomarna är mönsterelever.

På frågan om den nya matregeln får jag få svar. En kille tycker att det är orättvist, men i övrigt är alla nöjda med käket. Flera menar att de hellre äter vegetariskt än både nöt- och griskött. Ett svar som främst kanske avslöjar mina egna fördomar.

Själv önskar jag alla svenska orter framgång, oavsett styre och demografi

Jag tänker osökt på Malmö, alla skånska småkommuners motpol. Höger- och SD-anhängare hatar den staden. Allt är kaos där, menar de. Inte sällan används barnen och skolorna som slagträn.

Men även där har jag besökt så många skolor med så många mönsterelever. De berättelserna hamnar tyvärr i skymundan.

Högern vill se invandrartäta vänsterstäder som Malmö misslyckas, vänstern vill att mörkblå småsamhällen som Staffanstorp ska gå åt fanders.

Själv önskar jag alla svenska orter framgång, oavsett styre och demografi, men det kanske man inte får säga i det här landet.

Jag rör mig mot tacogratängen, synar de två alternativen. Ser knappt någon skillnad, så jag frågar den unga herren i kockmössa och han svarar:

”Båda är vegetariska.”