Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Hur ska vi bete oss för att inte göda slaveriet?

Suravi giftes bort som 14-åring och tvingades arbeta utan lön på sin makes restaurang i Malmö. I Johanna Karlssons reportage i Expressen berättar hon om sitt liv och hur hon flydde från det påtvingade äktenskapet och slavarbetet.Foto: ÅSA SJÖSTRÖM
Expressens reporter Johanna Karlsson, tillsammans med kocken Zakir, under sin tid som servitris på en restaurang i Malmö. I sitt senaste reportage berättar hon om hur det gått för Zakir sen dess.
Daria Bogdanska, som själv utnyttjats som billig arbetskraft på restaurang, berättar om slaveriet i ”Wage slaves” (Galago, 2016).

Jag gödde slaveriet i flera års tid och undrar om jag fortfarande gör det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Finns det ens ett slut på eländet?

Jag vet inte, men jag minns hur det var att flytta till Malmö i mitten av 00-talet: Möllan var stadsdelen att besöka. Där hade de flesta råd med ett skrovmål och självförtroende på fat eller flaska. Efteråt gick det att inmundiga nattmat och ta en taxi hem utan att det sved i plånboken.

Om bilen strulade var lösningen aldrig mer än några hundralappar bort. När håret hade vuxit räckte några Selma Lagerlöfs för att få en kvalitetsfrisyr. Det gör det fortfarande, trots att jag och alla Malmöbor vet mer nu.

År 2012 vände Johanna Karlssons klassiska reportage i Sydsvenskan, ”I det svarta”, upp och ner på alla föreställningar om det billiga myset på Möllan: Unga människor hade kommit till Sverige för att jobba på en restaurang där de snarare blev behandlade som livegna.

Under flera års tid åt jag där. Johanna Karlsson, som då var servitris, serverade mig. Kocken, som bodde i källaren och jobbade för en guldtia i timmen och drack alkoläsk för att döva smärtan, lagade min mat. När arbetstillstånden gick ut ordnade ägaren skenäktenskap mellan ”anställda” och svenska tjejer som ville tjäna enkla pengar.

Därefter slutade jag att gå dit, det var ju bara att käka någon annan stans. Men med åren och granskningarna blev det svårare. Johanna Karlsson fortsatte att skriva om saken i Expressen. Sydsvenskan avslöjade bilverkstäder, matgrossister, massagesalonger, med flera.

Listan blev längre, och till slut kändes det svårt att veta vad man kunde göra och inte utan att göda företagare med slavliknande arbetsvillkor.

För mig och Malmöborna handlade det om våra samveten. För andra handlade det om överlevnad. Daria Bogdanskas ”Wage slaves” (Galago, 2016) visade det med all tydlighet. Seriealbumet gestaltar hur hon och många med henne föll offer för en av krögarna.

Jag började själv att granska saken. Ensamkommande flyktingar, inte sällan papperslösa, berättade om arbetsgivare i flera branscher, däribland stora företag som alla gillar. Men av rädsla vågade inga offer ställa upp med namn eller peka ut sina förövare.

Den som har följt nyheterna vet i dag att problemet stäcker sig långt utanför Malmö. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur en av landets största nagelkedjor har anställda som jobbar under slavliknande förhållanden. Dagens Nyheter har berättat om hur människor utnyttjas i bottenskiktet av Stockholms arbetsmarknad. Sannolikt pågår detta varje dag, i hela landet.

Johanna Karlssons nya och brett uppmärksammade Expressenreportage (1/1) från krogen hon jobbade på visar att lite har förändrats: Krögaren har snarare expanderat sin verksamhet. Gästerna strömmar fortfarande till, vissa lyckligt ovetande medan andra blundar.

Själv bojkottar jag flera ställen, men hur ska vi någonsin veta vilka som sköter sig? Precis som Daria Bogdanska skriver på Expressens debattsida (3/1) listar hotell- och restaurangfacket två av de krogar Johanna Karlsson har avslöjat som ställen med ”schysta villkor”.

Framför allt ligger skulden på förövarna, men även på yrvakna fackförbund, konsumenter som vet men blundar och politiker som inte har gjort tillräckligt. Under tiden som ingenting händer drabbas ännu fler människor.

Här i slutet borde jag ha en poäng eller en åsikt, men det hela är så bottenlöst sorgligt att det varken gör från eller till.