Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Han är Sveriges ensammaste man

Statsminister Stefan Löfven (S) i sörmländska Bommersvik, där han höll sitt sommartal i söndags.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES

Stefan Löfven är statsminister. Är han dessutom Sveriges ensammaste man?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag missade hans sommartal i Bommersvik i söndags. Det var synd eftersom han syns och hörs ganska sällan, men jag gick ju min promenad genom centrala Stockholm.

Varje dag i flera månaders tid har jag strosat längs huvudstadens gator, som Monopol nästan. Norrmalmstorg, Drottninggatan, Västerlånggatan. Uppför och nedför Götgatan.

Däremellan har jag legat hemma och surfat. Funderat över hur vi ska klara den här pandemin.

Jag har tänkt på Löfven, mannen som ska leda oss. Han som rimligen ska lyssna på landets medborgare, myndigheter och näringsliv.

Några skriver tidningstexter om att vi struntar i restriktionerna. Att folk sitter för tätt på uteserveringarna, gnuggar sig mot varandra på stranden. Några vittnar på Facebook om samma sak. Lägger ut smygtagna bilder på medmänniskor.

Några skriver tidningstexter och Facebookuppdateringar om att det inte alls är så. Svenskarna tvättar sina händer, håller avstånd och stannar hemma. Det finns bevis, skriver de, och hänvisar till statistik från telekombolag.

Jag antar att båda bilderna stämmer. Vissa sköter sig, andra inte. Hur ska en statsminister navigera i detta?

Redan i mars larmade Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden, om en begynnande depression med massarbetslöshet.

I direktsändning i ”Aktuellt” sa hon: ”En hel generation håller på att förlora sin framtid.”

Därefter krävde hon ett datum för när vi skulle öppna samhället.

Stefan Löfven har säkert sett det inslaget. Han har nog också läst Jonas Gardell som i går kom med ett snarlikt krav: ”Vi behöver ett datum när Sverige ska öppnas igen”, skrev kulturikonen i Expressen.

Och Löfven har sannerligen läst debattartiklarna av de 22 forskarna som menar att Folkhälsomyndighetens relativt milda strategi är åt helvete. Experterna är oeniga, vem i hela världen kan man lita på?

Ska vi öppna samhället för att rädda liv? Ska vi stänga ner samhället likt resten av världen för att rädda liv?

Jag går min runda igen. Ser ett dussin personer trängas vid en busshållplats. Ser också personer som håller avstånd och hälsar med armbågarna. Ser vissa med munskydd, ser fler utan munskydd.

När jag passerar en vårdcentral tänker jag på att cancerdiagnoserna i Stockholm har minskat. I april: 32 procent färre än vanligt. Det är en dålig nyhet, alla vet varför. Samtidigt får jag min dagliga pushnotis: tre nya dödsfall i covid-19, totalt har 5 813 svenskar dött.

Det här vet Stefan Löfven också om.

Ska vi öppna samhället för att rädda liv? Ska vi stänga ner samhället likt resten av världen för att rädda liv? Ska vi ha munskydd? Vem ska få statligt stöd och vem ska inte få?

Jag stannar till vid Slussen, en knutpunkt där tusentals människor ur alla samhällsskikt dagligen passerar. Tänker att för varje människa jag ser passerar en egen idé om hur vi ska förhålla oss och vad regeringen ska göra.

Den neutrala åsikten om vår hantering av coronapandemin existerar inte. Vi är ett land med tio miljoner statsministrar.

Så vem ska Stefan lyssna på?

Själv tror jag inte på något enskilt facit. En ekonomisk kris kräver människoliv. Uteblivna cancerdiagnoser, ensamhet, brist på hopp. Munskydd som används fel. Munskydd som inte används alls. Allt kräver människoliv, inte minst covid-19.

Somliga tror att Anders Tegnell är ansvarig för vår hantering av pandemin, men det stämmer inte. Det är statsministern.

Han är ytterst ansvarig, och gissningsvis även Sveriges ensammaste man.