Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Generationer vårdanställda riskerar att gå in i väggen

Akademiska sjukhuset, Uppsala. IVA-sjuksköterskan Annica och hennes kollega övervakar en patient som legat nedsövd under väldigt lång tid.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Den andra vågen är ungefär som den första.

Med en skillnad: färre klappar händerna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först var det spanjorer och italienare, greker och portugiser. De gick ut på sina balkonger och visade sin uppskattning för vårdpersonalen som kämpade mot det nya coronaviruset.

Videoklippen blev virala, allmänhetens applåder spred sig över Europa. I Sverige organiserade sig tusentals svenskar för att genomföra en gemensam aktion: varje kväll skulle deltagarna stå på sina balkonger, eller öppna sina fönster, och applådera.

Startpunkten var den 15 mars. En vecka efter att Melodifestivalen proppade in publik för två repetitioner och en final i Friends Arena, två veckor efter att sportlovsfirare flugit hem från smitthärdarna i Alperna och promenerat rakt ut i samhället.

Samtidigt fortskred de svenska fjällens after ski-sammankomster som genomsnittliga fylleslag i Valhall.

Först fick applåderna applåder. Tv-nyheterna uppmärksammade initiativet, klappevenemanget på Facebook växte och växte. Vårdpersonal letade sig in och tackade med hjärtan.

Sedan kom motreaktionen: Gör det någon skillnad? Vårdförbundet lanserade en kampanj, med hemsida och allt. ”Tacka med lön.” Facket menade att arbetsgivarna, som skurit i vården, främst borde stå för tacken.

Flertalet reportage inifrån sjukhus runt om i landet visade, med all önskvärd tydlighet, vårdpersonalens situation: stress, utmattning och psykisk ohälsa. Arbetspass som aldrig tog slut, skyddsutrustning som förde tankarna till kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Döden, döden, döden.

I det offentliga samtalet blev vårdanställda hjältar. Privatpersoner och företag startade insamlingar. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor skulle få gratis fika och lunch och energidryck och allt.

Under årets åtta första månader jobbade sjuksköterskorna i Sverige nästan 2,2 miljoner timmar övertid

Efter det kom sommaren, och r-talet som sjönk. Statsepidemiologen som inte spådde någon andra våg. Applåderna som dog ut, den vanliga lönespecifikationen, semestern som inte blev beviljad. Hundratusentals svenskar som bokade nya resor till fjällen, om än utan after ski.

Klipp till: andra vågen. Med en månad kvar till julafton är det svart igen.

Internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN, bedömer att var tionde person som har smittats av coronaviruset tillhör vårdpersonalen. Uppskattningsvis har fler än 20 000 anställda dött.

I Sverige visar ny statistik från Arbetsmiljöverket att ansluta till Vårdförbundets har anmält 1 800 coronarelaterade arbetssjukdomar. Det gäller enbart legitimerade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Läkare och undersköterskor är inte inräknade, det senare är rikets vanligaste yrke.

Läkare och undersköterskor är heller inte inräknade i de siffror som SVT publicerade i söndags: under årets åtta första månader jobbade sjuksköterskorna i Sverige nästan 2,2 miljoner timmar övertid.

En rekordökning. Inte för att det var så lite förut. Ökningen var 8,9 procent. Med andra ord jobbade de ungefär två miljoner timmar övertid redan samma period förra året.

Allmänheten har i dag lärt sig vad vårdskuld betyder, och hur covid-19 har utökat denna. Arbetsmiljöskulden till vårdpersonalen pratar färre om. Två, tre generationer av vårdanställda riskerar att gå in i väggen. Nio av tio är kvinnor.

Och det var känt redan före pandemin.

Klapp-klapp.