Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Främst arbetare och fattiga skulle dö – det visste alla

Rinkeby är ett av de områden i Stockholm som drabbats hårdast av coronaviruset.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Tigern är ett kattdjur, Goebbels var nazist, Sarah Sjöström simmar snabbt.

Och pandemin slår hårdast mot arbetare och fattiga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det gick förstås att ana redan i vintras, men nu finns det svart på vitt.

I torsdags publicerade Folkhälsomyndigheten rapporten ”Förekomst av covid-19 i olika yrkesgrupper”. Det är en kort rapport som inte har fått någon vidare uppmärksamhet.

Den som bemödar sig att läsa får veta att undersökningen försöker identifiera grupper i befolkningen som har en ökad risk att drabbas av ”allvarlig sjuklighet och dödlighet”.

Bekräftade fall av covid-19 har samkörts med yrkesregister från SCB och resultatet säger en del: Yrkesgruppen med flest antal fall är städare. Den relativa risken att bli drabbad är högst bland taxiförare, pizzabagare och buss- och spårvagnsförare, i den ordningen. Därefter kommer yrken som restaurangpersonal och brandmän.

Varför fick den här nyheten inte större genomslag? En blygsam gissning är att statistiken knappast förvånar någon. Det här är yrkesgrupper som ofrånkomligen träffar människor varje dag.

En lika given, och lika mörk, nyhet är Frida Sundkvists avslöjande i Expressen i söndags: ”Fattiga områden drabbas av corona – rika klarar sig”.

Berättelsen har flera dimensioner. Till exempel försökte Region Stockholm hemligstämpla statistiken för covid-19 i välbärgade områden som Djursholm och Lidingö, samtidigt som regionen gärna lämnade ut statistik från socioekonomiskt utsatta områden.

Till slut fick Frida Sundkvist tillsammans med några kollegor på tidningen ut all statistik. Det visade sig att de rika områdena närmast var smittfria – medan smittan hade spridit sig mest och snabbast i fattiga förorter.

Var det därför blågrönt styrda Region Stockholm ville mörka statistiken? För att dölja sitt misslyckande?

Är det av samma anledning som den rödgröna regeringen och Folkhälsomyndigheten sällan sätter arbetares och fattigas utsatthet i blixtbelysning? För vid sidan av döden på landets äldreboenden är det här det svenska coronautbrottets stora skandal.

Arbetare och fattiga har inte klarat sig, trots vetskapen om deras utsatthet.

Det var inte särskilt svårt att förutspå. Det var känt att människor i utsatta områden bodde trångt och i många fall inte behärskade myndighetssvenska. Det var känt att de människorna, även före pandemin, i högre utsträckning levde i långvarig ohälsa.

Det krävdes heller inget atomklyveri för att fastslå att servicepersonal inte kunde jobba hemifrån.

Samtidigt kunde Aftonbladet nyligen berätta att flera kända och förmögna artister med enkelhet kunde plocka ut statliga krisbidrag.

I flera medier har man kunnat läsa om välmående bolag som ägs av miljardärer, men som likväl har fått permitteringsbidrag. Lägg därtill de företag som klarat krisen smärtfritt, men som fått sänkta arbetsgivaravgifter utan att behöva påvisa förlorade intäkter.

Det går inte att lasta artisterna och företagarna. De har inte gjort något olagligt.

Det får snarare ses som en framgång, eftersom rika generellt har klarat sig. Arbetare och fattiga har däremot inte klarat sig, trots vetskapen om deras utsatthet.

Regeringen visste. Oppositionen som satt med i krissamtalen visste. Folkhälsomyndigheten, regionerna och kommunerna visste.

Alla visste vilka som främst skulle bli sjuka och dö.

Ändå blev de sjuka, ändå dog de.