Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

”Folkets fiende” kom tillbaka från de döda

Ak Welsapar.Foto: Privat
En nyhetssajt publicerade Welsapars dödsattest från Södersjukhuset i Stockholm, med regeringskansliets stämpel.

En vänlig man i Uppland var länge det turkmenska folkets fiende nummer ett.

Sedan kom pandemin.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Första gången jag mötte Ak Welsapar? Jag minns inte, det kändes som om han alltid befann sig i minglet bland författare och översättare.

Han kände fler kollegor än jag gjorde och hade skrivit fler böcker än de flesta, men tog sig likväl tid för en färsking.

Ak Welsapar kom från Turkmenistan i Centralasien, men levde och verkade i en tätort i Uppland och dök titt som tätt upp på litterära tillställningar. Vi tog i hand och skålade, åt snittar; allt sådant som var normalt fram till för någon månad sedan.

Med tiden förstod jag att han bar på något. När jag blev vice ordförande i Författarförbundet fick jag Ak Welsapars ärende på mitt bord: Den vänlige mannen från Uppland var utpekad som det turkmenska folkets fiende nummer ett.

Det började på 1990-talet. Den tidigare Sovjetrepubliken firade sin självständighet genom att bli en auktoritär diktatur. Regimen styrde alla medier och förbjöd all typ av politisk opposition. Ak Welsapar var inte en författare som gick i takt. Tvärtom avslöjande han missförhållanden i landet, som fick genomslag i internationella medier, varpå hans böcker brändes på bål.

Hoten nådde hela vägen till Uppland, sannolikt genom personer som bedrev flyktingspionage.

Efter år av förföljelse fick han en fristad i Sverige. Därefter bedrev han sin verksamhet i exil genom böcker, reportage och en nätbaserad radiokanal. Welsapar blev svensk medborgare, men hoten nådde hela vägen till Uppland, sannolikt genom personer som bedrev flyktingspionage.

Turkmenistan fortsatte på inslaget spår: I fjol rankade Reportrar utan gränser landet som sämst i världen på pressfrihet, precis bakom Nordkorea.

Det var ungefär samtidigt som Ak Welsapar gjorde ett par publiceringar om den turkmenska presidenten Gurbanguly Berdymukhamedov. Kort därpå blev hoten mer konkreta, till den grad att han fruktade för sin säkerhet. På förekommen anledning hamnade jag i hemliga möten och fick information om olika skurkregimers flyktingspionage i Sverige som fick mig att baxna. Men Welsapar fick hjälp, åtminstone.

Sedan kom pandemin.

Sverige och Turkmenistan blev länderna alla talade om: Det förstnämnda för sin defensiva strategi, det senare för att presidenten valde taktiken att förbjuda ordet ”coronavirus”. Enligt officiella källor drabbades landet av noll fall.

Folkets fiende nummer ett kunde emellertid rapportera om motsatsen. Smittan hade så klart även nått det centralasiatiska paradiset.

Alldeles nyligen kom en annan nyhet: Ak Welsapar har dött av covid-19.

Den vänliga mannen från Uppland flydde regimen, levde i exil och kämpade för yttrandefriheten och sanningen, men överlevde inte coronapandemin. Han blev det första och enda turkmenskfödda offret.

Inhemska medier kablade ut texter och sände inslag med stämningsfull musik. En nyhetssajt publicerade Welsapars dödsattest från Södersjukhuset i Stockholm, med regeringskansliets stämpel. Ett par ryska och turkiska nätmedier hängde på.

Ak Welsapars läsare och lyssnare, och framför allt hans närstående och vänner, var i sorg.

Så fick jag ett meddelande, med Ak Welsapar som avsändare.

Min puls rusade. Jag slog hans nummer och han svarade med sin vänliga röst.

”Låt mig citera författaren Mark Twain”, sa han och fortsatte:

”Ryktet om min död är starkt överdrivet.”