Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Fattigdomen är inget som oroar politikerna

Stefan Löfven. Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Politikerveckan i Almedalen är snart glömd, och det är kanske inte så underligt. 

Det var det nygamla: vem tar vem och vem äter köttbullar med Jimmie Åkesson?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tillbringade ett par dagar på öjn och sänkte några glas rosévin, omgärdad av Ray bans och linneskjortor. Funderade på hur rikspolitiken skulle kunna påverka min vardag.

Marginellt, möjligen. För den medelklass jag numera lever i – och vars röster alla suktar efter – spelar hundralappar och hårdare eller lösare tag mindre roll.

Det märktes i partiledartalen: förvånansvärt få strofer berörde pengar. I stället dominerade ämnen som svenskhet och känslor.

Sedan for jag till min hemstad.

Stadsfestivalen i Sölvesborg var som den brukade. Barntivoli, coverband i partytält. Järngroggar. Kommer du ihåg när den gjorde det och vad gör du nu för tiden?

När jag gick genom natten tog jag en omväg, släppte fram minnena: bensinstationen gav mig ångest. Konsum och ICA gav mig ångest. Idrottsplatsen gav mig ångest. Jag fick ångest när jag såg gräsklippare och cyklar, butiker och restauranger; fantomsmärtor från allt som kostade.

De enda varma minnen som dök upp var mina första arbetsplatser: den lilla båten där jag stekte sill, krogen där jag var croupier och den budcentral jag hämtade morgontidningar från för att dela ut i gryningen.

Allt som spelade roll gick att härleda till ekonomi, till de sedlar som min familj hade eller oftast inte hade i plånboken.

Hela tiden tänkte jag på pengar.

I dag vet jag inte vad en liter mjölk kostar.

Så jag öppnar en rapport jag kom åt i Almedalen. I Rädda Barnens ”Välfärd – inte för alla” har Tapio Salonen, professor i socialt arbete, skärskådat familjepolitikens betydelse för barnfamiljers ekonomiska utsatthet.

Rapporten kom för en månad sedan, men fick knappast det medieutrymme den förtjänade. Kanske för att den inte handlar om vem som tar vem och vem som äter köttbullar med Jimmie Åkesson.

Salonen konstaterade att den ekonomiska familjepolitiken inte klarar att utjämna de växande klyftorna. Dessutom tappar Sverige i förmåga att bekämpa fattigdom.

Kortfattat: sedan millennieskiftet har många barnfamiljer fått det bättre, men andelen fattiga har ökat.

Långfattat: tidigare kunde den ekonomiska familjepolitiken lyfta bort två tredjedelar av de utsatta familjerna ur fattigdomen, men i dag hjälper man bara en tredjedel. Majoriteten av alla barnfamiljer har fått det bättre, men klyftorna till de barn som har det svårast ökar. Vid millennieskiftet levde 8-9 procent av alla barnfamiljer i relativ fattigdom, i dag är den siffran uppe i 16 procent. Varken blå eller rödgröna regeringar har lyckats vända skutan.

Och nyligen kom nyheten att 183 000 barn har minst en förälder med skulder hos Kronofogden. Myndigheten samarbetar numera med Bris för att erbjuda samtalsstöd till de barn som är drabbade.

Trots det handlade alltså väldigt lite i Almedalen om pengar. Hur svenskhet och känslor ska hjälpa barn som är i den situation jag var i är svårt att föreställa sig.

De senaste åren har den politiska retoriken främst handlat om att ta människors oro på allvar. Det är rimligt. Men att inte ha råd är tydligen inget att oroa sig över.

Årets politikervecka är nog ändå snart glömd, eftersom riksdagen går på semester.

Fattigdomen gör det inte.