Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Får man säga r-ordet i det här landet längre?

Dagens Nyheters förstasida i lördags.
Sveriges radios vd Cilla Benkö.Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL
Entrén till Radiohuset i Stockholm.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Ännu ett upprop mot rasism.

Ännu en flock getter som svimmar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här gången är det 39 nuvarande och tidigare medarbetare på Sveriges Radio som protesterar. De har sett Black lives matter sprida sig över världen. De har upplevt arbetsmiljöproblem på sina jobb. Därför har de skrivit en tolv sidor lång anklagelseakt mot public service-företaget.

Ni är rasister. Står det inte.

Däremot står det att Sveriges Radios journalistik inte speglar samhället, ”varken bland anställda eller i innehållet”. Samt att medarbetare har utsatts för negativ särbehandling, på grund av etnicitet.

Branschtidningen Journalisten har rapporterat om uppropet. P3 Nyheter och Dagens Nyheter har gjort detsamma. Gissa hur debatten har artat sig.

Som vanligt: ett tangentbordskrig med två fronter som grälar om huruvida rasism existerar.

Ge frågan några veckor till så lär diskussionen handla om Goebbels eller om marknadsföringen av Uncle Ben’s produkter.

Det behöver inte bli så, ändå tenderar det att bli så. Eftersom det sansade sättet att tala om rasism inte existerar.

Saken påminner om de svimmande getterna. När en viss typ av amerikanska getter blir stressade stelnar deras muskler på en millisekund. De säckar ihop, ofta med klövarna upp i vädret; det ser ut som om de tuppar av.

Folk kunde inte prata om rasism då, folk kan inte prata om rasism nu heller.

En hypotes handlar om den svenska självbilden: svenskar är goda, svenskar kan inte vara rasister. Enskilda dårar som till exempel John Hrons mördare utgör undantag.

En annan hypotes är att invandrare är mer lättkränkta än svenskar: vid minsta motgång i livet drar de raskortet.

Mycket pekar snarare på de svimmande getterna – oförmågan att tala om saken utan att stelna i invanda positioner och inte komma någonvart.

Dagens narrativ säger att det tidigare inte gick att prata om problem kopplade till invandring utan att bli liknad vid en småführer. Det stämmer, men bara delvis. Eftersom vissa som ville tala om hedersvåld inte kunde låta bli att i samma mening hetsa mot muslimer som grupp.

Folk kunde inte prata om rasism då, folk kan inte prata om rasism nu heller. Det blir blott en fråga om sakens vara eller icke vara. De värsta exemplen får ta plats, och exemplen som är överdrivna.

Får man säga r-ordet i det här landet längre? Ja, det sägs ju hela tiden, men det blir sällan bra.

Uppropet på Sveriges Radio är intressant eftersom det innehåller nyanser. Ingen har slentrianheilat på morgonmötet. Däremot har en medarbetare med invandrarbakgrund blivit ombedd att läsa in citat från tiggare och IS-sympatisörer. En annan har fått frågor om hon känner någon som säljer vapen eller som tuggar drogen kat.

En detalj som lyfts är att Sveriges Radio förvisso har många anställda med annan bakgrund än svensk, men att det är homogent i toppskiktet, bland chefer och direktörer. Strukturen, med andra ord.

Diskussionen kring uppropet hade alltså kunnat kretsa kring hur vi som människor bemöter varandra. Hur vi kan jobba med integration i praktiken, bortom mångfaldsrappakalja. Hur vi kan värdera och omvärdera våra föreställningar om kompetens.

Men nu råkar det handla om rasism. Allt stelnar, som de svimmande getterna. Och behovet av att förenkla växer i takt med att komplexiteten tilltar.

Det är väl det som är problemet.