Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Få av mina vänner har resepanik inför påsken 2020

Senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helgerna.
Åre.Foto: Skistar Åre / Pressbild
Påskfirande.Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Kan någon berätta för mig hur man firar påsk?

Jag anar nämligen att jag har gjort fel hela livet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På senare år har jag suttit i min dåvarande lägenhet i Malmö. Kollat på fotboll, unnat mig kvällstidningarna i pappersformat. Lagat de där rätterna som vi svenskar har på alla stora högtider. Käkat en årsförbrukning av grillchips med holidaydipp. Pocherat, stekt och kokat ägg.

Jag har inte målat dem, för där någonstans går gränsen för en ensamboende man som inte vill bli förväxlad med ett internetpeddo eller Roland i ”Torsk på Tallinn”.

Ett par kompisar har vid några tillfällen bjudit hem mig. Då har jag rivit ur plastförpackningen i en bag-in-box och byggt in den i jättelikt påskägg i papp så att vi har haft glädjen att hälla upp rödtjut direkt ur ägget.

Som barn firade jag hemma i Sölvesborg, och som jag minns det gjorde de flesta likadant. Mamma lagade alla de där rätterna och så klädde hon ut min syster och mig till påskkärringar. Vi samlade videkissar och dekorerade ägg. Mamma, mormor och morfar gömde godis i trädgården, min syster och jag lyfte på våra kvastar och Blåkulla låg aldrig längre bort än i skogsdungen runt hörnet av kvarteret.

Jag har fortfarande inte hört någon av mina vänner i Sölvesborg och Malmö få resepanik inför den covidska påsken år 2020.

Det fanns så klart vissa som ägde stuga och till och med några företagarfamiljer som åkte till fjällen över påsk, men nu som då menar jag att Sölvesborg utgör något slags tvärsnitt.

Nog har tillväxten gjort sitt sedan 1990-talet, men jag har fortfarande inte hört någon av mina vänner i Sölvesborg och Malmö få resepanik inför den covdiska påsken år 2020. Då har de ändå jobbat sig upp från golvet, skaffat sig livskamrater och barn och surfplattor, gasolgrillar, kombibilar.

Många fritidshus ärvs mellan generationer. Den som vill köpa får betala ett par hundra tusen minst, ett nybygge kan kosta ännu mer. En veckas familjeresa till fjällen eller till någon storstad i Europa går knappast på mindre än en månadslön.

Och det är bara vad de lägger på påskresan. Gissningsvis är det få som spenderar allt sitt bacon just på denna ledighet. Vi har ju höstlovet i London, sportlovet i norra Italien, jullovet i värmen. För att inte tala om sommarsemestern.

När jag i dessa kristider läser fina storstadstidningar och slår på riksnyheterna låter denna livsstil som standard.

Självfallet har man rätt att visa besvikelse över situationen nu när Socialstyrelsen vädjar till befolkningen att stanna hemma, men proportionerna: Att ekonomiskt bemedlade påskfirare reagerar som vore de ryska bögar som inte längre får kyssas utan att riskera fängelse.

När alternativhögern talar om ”eliten” pekar de gärna ut menskonstnärer, men vad jag vet har de tjejerna knappt råd med vegansk äggtoddy. Den ekonomiska eliten, däremot, har skaffat sig ett sådant tolkningsföreträde (det är åtminstone ordet menskonstnärerna hade använt) i det offentliga samtalet att rikedom är en normalitet.

För Socialstyrelsen riktar sig inte till hela befolkningen. Främst vädjar de till folk med pengar att en påsk av hundra stanna hemma, för att rädda människoliv.

Jag tror inte att de påskhelger jag har firat har varit särskilt onormala, även om jag växte upp med begränsade medel. De flesta var hemma. Och de flesta har det bättre i dag, men kan bara drömma om mer än en sommarsemester.

Däremot tror jag att välsmort folk kanske mår bra av att fira hemma och fundera över sina privilegier.