Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Döstädning borde förbjudas

Städoraklet Marie Kondo. Foto: SETH WENIG / AP TT NYHETSBYRÅN

I begynnelsen av vuxenlivet handlade flyttstädning om längtan.

Nu väcker den sorg och inget annat.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vecklar upp mina flyttlådor och tänker på det japanska oraklet Marie Kondo, hon som har skrivit städhjälpsböcker och fått en egen show på Netflix.

Enligt hennes världsberömda KonMarie-metod ska jag rulla kläder i stället för att vika dem, samt enbart behålla saker som framkallar glädje.

Rullandet fungerar, det sparar plats, men vad får mina saker mig att känna? Championship Manager, en cd-skiva med fotbollsspelet jag tillbringade veckor och månader inuti när jag i stället kunde ha läst klassiker och skaffat mig den bildning jag sörjer att jag inte har.

Första saxen från Ikea. Andra saxen från Ikea. Tredje, fjärde uppsättningen av bestick med så låg halt av krom att maten smakar nickel och häktesmatbespisning.

Hej då.

Det flyter på tills jag hittar Lasse Åberg-glasen, det där Disneyinspirerade krimskramset som var och varannan svensk fick i födelsedagspresent kring millennieskiftet. På förpackningen står det att Lasse Åberg är en ”mus-samlare”. Jag fnissar, men är det av glädje?

Antagligen inte. Ganska få av mina grejer framkallar den känslan.

Guldmedaljerna från min fotbolls- och bordtenniskarriär; påminnelser om att jag kunde ha blivit något, men inte blev det. Affischer jag snodde efter spelningar med artister som ingen längre bryr sig om, brev och vykort från kompisar som i dag lever lyckligare än vad jag gör.

Nu har jag nedförsbacke mot döden; min framtid är bakom mig

När jag hittar mina barndomsalbum når jag insikten om att jag kanske har levt halva livet. Nu har jag nedförsbacke mot döden; min framtid är bakom mig.

Med den logiken borde jag slänga allt, inte minst mina barndomsalbum och alla mina minnen från mamma, mormor och morfar.

När jag sorterar deras album förnimmer jag mig om deras livsöden och det bränner till under ögonlocken: Mamma med livslusten, som brände ut sig och dog. Mormor med läshuvudet, fast med sju syskon och jordstampat golv, vilket innebar att hon inte fick läsa vidare.

Morfar, fosterbarnet som fick det ganska hyggligt men när han en dag sökte upp sin mor släppte hon inte honom över tröskeln.

Sorg, inte glädje.

Jag söker efter andra metoder och hittar konstnären Margareta Magnussons succébok ”Döstädning – ingen sorglig historia”. Titeln till trots handlar boken inte om att städa efter döden, utan inför, eller snarare att kontinuerligt kasta föremål.

I fjol upplät Svenska Dagbladet plats åt Margareta Magnussons budord. Det första var att förebygga osämja. Till exempel genom att sälja klenoder, som ett armband hon en gång ärvde av sin mor.

”Det enklaste sättet att undvika framtida konflikter bland mina barn var att sälja det! Det var en mycket bra idé tycker jag”, sa Margareta Magnusson.

När jag drar in årorna får mina efterlevande gärna kasta rubbet

Jag gillar varken armband eller superlativ, men det måste vara tidernas sämsta budord. Och glädje, det är ingenting man väljer. Döstädning och KonMarie-metoden borde förbjudas.

Vad hade hänt om vi hade kastat eller sålt allt sörjegods och sparat sådant som får feromonerna att rusa? Vi hade fyllt flyttkartongerna med sprit, snacks och glidmedel.

När jag drar in årorna får mina efterlevande gärna kasta rubbet. Det spelar ingen roll, efter döden kan jag inte bry mig.

Själv sparar jag albumen och Lasse Åberg-glasen, packar dem med varsamhet. Jag väljer sorgen, så att nästa flytt blir en påminnelse om att leva.