Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

De tror att min hemstad är förgiftad, att alla är rasister

Alla tre politiker avgick efter händelsen kring ”gruppsex”-bilden.
Sölvesborgarna behöver mig lika lite som de behöver fler gruppsexbilder, skriver Patrik Lundberg. Foto: Wikimedia Commons.
Sölvesborg är överallt nu; en gruppsexbild säger mer än tusen ord, skriver Patrik Lundberg.

Jag växte upp i Sölvesborg, men hade sällan gruppsex där.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två år efter att vodkadimman från studentfirandet skingrat sig gick jag för att kanske aldrig återvända. Jag har inte slutat gå, men behöver inga omvägar för att minnas min hemstad.

Sölvesborg är överallt nu; en gruppsexbild säger mer än tusen ord.

Det moderata kommunalrådet, arrangerat dubbelmackad av den sverigedemokratiska ordföranden i kultur- och fritidsnämnden och den moderata ordföranden i barn- och utbildningsnämnden.

Samtliga numera entledigade.

Som om det kommer göra någon skillnad.

Hur var det att gå på samma skola som Jimmie Åkesson?

När det så kallade Samstyret – en koalition mellan SD, M, KD och det lokala SoL-partiet – i höstas tog över makten började riksmedierna benämna kommunen som SD:s skyltfönster.

Det passade alla utomstående: nu hade man en plats som symboliserade paradiset alternativt helvetet, beroende på position på dagens svartvita skala.

Så många mediearbetare jag träffar frågar mig hur det känns att komma därifrån.

Hur var det att gå på samma skola som Jimmie Åkesson? Som att gå i skolan.

Hur var det att spela fotboll mot Niklas Joelsson, han som på gruppsexbilden höll flaskan framför sitt skrev? Han var stark i luftrummet.

Hur var det att gå i parallellklass med Emilie Pilthammar, kommunalrådet som på gruppsexbilden lekte att hon fick den i två av tre hål. Kamratligt.

Vi har Sweden Rock Festival och Sveriges bästa basebollklubb.

Men så har vi också, säger jag, en del andra flaggskepp. Expressens reporter Niklas Svensson, SVT:s politiska kommentator Mats Knutson, artisterna Jenny Wilson och Nicole Sabouné.

Vi har Sweden Rock Festival och Sveriges bästa basebollklubb. Vi har Mjällby AIF i superettan. Vi har fotbollsstjärnan Christian ”Chippen” Wilhelmsson och Augustprisvinnaren Per Nilsson.

Jaha. Säger de. Men hur var det att växa upp bland alla sverigedemokrater?

Färre frågar människor som bor kvar hur det är att bo där i dag.

Jag varvar Facebook, ringer mina vänner. Några tycker att gruppsexhärvan är ett mediedrev och att Moderatledningen saknar humor. Majoriteten skäms ögonen ur sig och tycker att trekantspolitikerna har förnedrat invånarna. Några lägger ut bilder på sina katter.

De gillar, tro det eller ej, olika.

När reportaget publicerades fick jag kritik för att jag inte berättade sanningen: Skriv att de är rasister.

Redan för fem år sedan åkte jag hem för att rapportera om Sverigedemokraternas framgång i valet 2014. När jag frågade runt var det få som pratade om invandringen, det var andra saker på agendan: äldreomsorgen och landsbygdspolitiken.

När reportaget publicerades fick jag kritik för att jag inte berättade sanningen: Skriv att de är rasister.

Som om min hemstad var förgiftad och att alla var likadana. Som om mannen på gatan måste spela banjo för att passa in i narrativet. Vanligt folk i Sjöbo, Knutby och Grästorp förstår vad jag menar.

Ovanligt privilegierat folk, som tror att ett par människors handlingar kan definiera en hel trakt, har däremot inte en aning. Och de njuter, ser jag, på sina försommarresor till Salvinis Milano, Orbáns Budapest och Le Pens Provence.

Själv vill jag flytta hem och alltid stanna, slåss i mina kvarter.

Men det ska jag inte. Sölvesborgarna behöver mig lika lite som de behöver fler gruppsexbilder.

Ibland tänker jag på likheterna mellan förorten och landsorten: riksmedierna kommer bara när det brinner. Därefter åker vi mot nästa larm.

Vad som händer sedan spelar mindre roll.

Så nästa gång jag kommer hem gör jag det inte för att stanna, utan för att be om ursäkt.

LÄS MER: Bensinupproret kommer växa till någonting större 

LÄS MER: Malmö är berättelsen om ondska och godhet