Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Därför vill Vinge debattera om ”svenskfientlighet”

Henrik Vinge, vice partiordförande i Sverigedemokraterna och gruppledare i riksdagen.Foto: SVEN LINDWALL

Sverigedemokraten Henrik Vinge kan sin politiska kommunikation.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som purung presschef lärde han sig både att spinna och krishantera. I dag är 31-åringen vice partiledare och gruppledare i riksdagen. Ett framtidsnamn; en kronprins om ni så vill.

I torsdags föreslog han talmannen att anordna en särskild riksdagsdebatt: Vinge vill höra övriga ledamöters syn på ”svenskfientligheten” samt ”vilka, om några, åtgärder de anser bör vidtas för att stoppa den”.

Veckan innan skrev SD-ledamoten Tobias Andersson en liknande interpellation till justitieminister Morgan Johansson (S). Han vill veta hur regeringen har resonerat och agerat ”för att motverka att ett förakt mot svenskar som grupp breder ut sig”.

Förslaget och frågan kom givetvis på grund av den senaste tidens debatter som ungdomsrån, men troligen handlar det om mer än bara tajming.

I SD-vänliga nätforum är svenskfientlighet i dag ett etablerat uttryck, men på formell riksdagsnivå har partiet varit sparsamt med offensiver. Förut var det annorlunda: Inför valet 2010 höll Jimmie Åkesson ett helt tal om ”det rasistiska våldet mot svenskarna”. Fyra år i rad skickade olika SD-ledamöter in karbonkopior av motionen ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”.

År 2011 respektive 2012 undertecknade chefsideologen Mattias Karlsson samt Erik Almqvist, herren som sedan fick lämna riksdagen på grund av järnrörsskandalen. Under samma era skrev Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson en i stora drag identisk debattartikel i Skånskan.

År 2013 var det Karlsson och David Lång, vilken några år tidigare hade uttryckt en önskan om att kriminalisera Stockholm Pride. Året efter skrev Lång under tillsammans med partiets numera avhoppade kronprinsessa, Paula Bieler.

Motionens innehåll: Bland annat förslag om att ”kartlägga svenskfientlighetens utbredning” och att ”belysande och motverkande av svenskfientlighet” ska ingå som en naturlig del av skolornas värdegrund.

Redan under vit makt-eran på 90-talet var begreppet en central del i nynazisternas och högerextremisternas retorik.

Därefter blev det tystare, och det hade sina anledningar: Redan under vit makt-eran på 90-talet var begreppet en central del i nynazisternas och högerextremisternas retorik. På 00-talet och 10-talet tog nynazistiska Nationell Ungdom, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen, dåtidens NMR, över fanan och bedrev propaganda på temat.

För ett SD som växte och ville bli folkligt var det, för att sammanfatta saken, inga grupper partiet ville bli förknippade med. Det vill man inte i dag heller, Jimmie Åkessons önskan om att förbjuda NMR är ett tecken på det.

Så varför vill då hans kronprins Henrik Vinge snacka svenskfientlighet i plenum? Nu när man är halvvägs inne i värmen.

Kanske just därför. Förslag som andra partier brukade vifta bort som rasism och galenskap lägger de i dag själva fram; samtalsklimatet har förändrats. Ibland går det knappt att skilja SD:s retorik från andra partiers.

Försvunnen är tiden då man kunde göra som Dansk folkeparti och låta andra utföra grovjobbet.

”FP kan skicka fram Nyamko Sabuni. Hon kan säga ganska grova grejer och komma undan med det”, sa Linus Bylund till Sydsvenskan under valvakan 2010.

Tio år senare, samma dag som Henrik Vinge skickade sitt förslag till talmannen, föreslog Bylund att ”partiska” public service-journalister ska kunna bestraffas.

Beteendet följer den strategi som partiet har anammat i fråga efter fråga: När medborgarna betraktar SD som vanilj måste företrädarna höja ribban ytterligare.