Patrik Lundberg
Vågskålarna: pudersnö och varm choklad kontra 177 000 smittade och 6 100 döda.
Jag antar att de hundratusentals som, enligt TT, har bokat fjällboende till jul också vill att pandemin ska försvinna. I sanningens namn förstår alla allvaret, även de som inte följer restriktionerna. Ingen kan ha missat det faktum att Sverige snart riskerar samma smittspridning som i våras.
Regeringens besked om att begränsa allmänna sammankomster till åtta personer bör göra skillnad, men människors kreativitet går inte att underskatta. Ett exempel gott som något: i Sörmland och Stockholm går friska personer och covidtestar sig, för att kunna festa.
Och många åker nog på fjällsemester. De kanske intalar sig att de rentav gör något bra, när de gynnar lokala näringar. Vilket för övrigt stämmer.
De kanske har missat Expressens artikel på måndagen, där smittskyddsläkare i regioner som vanligtvis välkomnar skidresenärer resonerar kring den förmodade anstormningen.
”Man måste tänka över om det är absolut nödvändigt, om man kan avstå i år”, säger Gunilla Persson, biträdande smittskyddsläkare på region Västerbotten.
Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten, är lite rakare i sin kommunikation.
”Det finns anledning att säga: Kom inte hit!”
Gudrun Schyman förklarade det bäst: ”Jag simmar inte över Öresund bara för att jag var motståndare till bron.”
Av de hundratusentals som bokat kommer en del tugga i sig den ekonomiska smällen och ställa in. Andra lär åka.
Jag tänker på charterplanen. Under höstlovet var de fulla av svenskar som flög till Kanarieöarna. Skaffade sig munskyddsbränna och drack Tropical på fat. Köpte vinägerchips på SuperDino och letade efter verklighetens Pepes Bodega.
De här människorna är antagligen inte onda. Likt fjällresenärerna vill de också att pandemin ska försvinna. Så frågan är varför de åker, mot bättre vetande. Själv tror jag att det handlar om en växande välfärdssjukdom.
Några av mina vänner hyr till exempel städerskor, trots att de röstar rött och tycker att rut-avdraget är en dålig reform. Är det dubbelmoral?
Gudrun Schyman förklarade det bäst, när det för tio år sedan visade sig att hon hade anlitat städhjälp och därmed automatiskt tagit del av det rut-avdrag hon själv kritiserat: ”Jag simmar inte över Öresund bara för att jag var motståndare till bron.”
Jag tänker på folk som vill stoppa kriminella nätverk, men som ändå köper knark av dem. Jag tänker på alla som ser risker med klimatförändringarna, men som aldrig skulle få för sig att sluta flyga eller dra ner på sin köttkonsumtion.
Jag tänker särskilt på medarbetarna på hjärtintensiven vid Centrallasarettet i Växjö. Tre dagar efter att Region Kronoberg gått upp i stabsläge, på grund av coronakrisen, hade de halloweenfest. Därefter insjuknade delar av personalen och avdelningen fick skära ner på antalet vårdplatser, enligt P4 Kronoberg.
Inom amerikansk psykologi kallas fenomenet för ”sense of entitlement”, känsla av berättigande. Det inbegriper allt jag anser mig ha rätt till; livsstilen jag är van vid, och som jag inte är beredd att förändra.
Egentligen är det underbart: århundraden av strävsamhet har gett Sverige en välfärd så stark att hundratusentals medborgare kan tillbringa lov på Kanarieöarna och i fjällen.
Men för varje framsteg förstärks också känslan av min utomparlamentariska rätt att välja jaget framför laget.