Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Bensinupproret kommer växa till någonting större

Demonstranter samlades i lördags i Barkaby norr om Stockholm. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Första gången jag läste om Bensinupproret regerade jag med ryggraden.

Lämna högafflarna hemma, grabbar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så tänkte jag, en innerstadsbo som sålde bilen i förfjol eftersom den bara stod och rostade. Och vem vill inte att allt ska bli billigare?

Andra gången jag läste om Bensinupproret fördjupade jag mig en aning: I april noterade boråsaren Janne Berglund att bensinpriset hade sprängt 16-kronorsvallen. Han startade en Facebookgrupp som på några veckor samlade över 600 000 anhängare.

Tredje gången jag läste om Bensinupproret såg jag motståndet: Innerstadsbor som jag, kanske med liknande ryggradsreflexer samt ett behov av att posta varje tanke, tyckte att det här var ett skämt.

I klimatkrisens elfte timme har alumnerna från livets hårda skola mage att klaga på bensinpriset. Skrev de. Sällan rakt ut, men mellan raderna.

Vänner och bekanta från min barndoms Blekinge, enade i en politisk aktion

Det var då jag började privatspana. Snart förstod jag att gruppen bestod av minst lika många kvinnor som män. De kom från alla delar av landet och av profilerna att döma tillhörde de olika politiska läger.

Framför allt såg jag någonting jag inte sett förut: Vänner och bekanta från min barndoms Blekinge, enade i en politisk aktion; på de digitala barrikaderna. Högstadiepersonerna som växte upp och blev barnskötare, rörmokare, fritidsledare och arbetslösa. Invandrare som etniska svenskar, höger- som vänstersympatisörer.

Jag tänkte på de så kallade Gula västarna i Frankrike, en rörelse som också startade som ett bensinuppror. Upprorsmakarna bestod av, som författaren Édouard Louis skrev, ”kroppar som nästan aldrig visas i det offentliga och mediala rummet”.

I den svenska motsvarigheten såg jag dem också: De medborgare som alla politiska partier säger sig företräda, de läsare som alla journalister säger sig skriva för; verklighetens folk.

Nu talar de själva, i egen sak.

Och de dominerande säger att de har fel. De dominerande som stiftar lagar, driver opinion, bor i städer där tåg och bussar går var tionde minut.

Fjärde, femte, sjätte gången jag läste om Bensinupproret funderade jag på min egen bakgrund, på tiden då jag behövde köra. När jag jobbade skift i grannkommunerna, till exempel. En betydande del av min timlön gick till bensinkontot.

Det är också behagligt att förminska upproret till en fråga om bensin. Då går det att göra ner den som demonstrerar, som inte är bildad nog. Genom att säga att milkostnaden i praktiken inte har ökat eller att oljepriset påverkar mer än bensinskatten. För att inte tala om klimataspekten.

Jag tror också att bensinupproret kommer växa till någonting större

Allt det där är sant, men jag tolkar rörelsen som någonting mer. Bensinpriset är symbolen, men fler frågor närmar sig kokpunkten. Som vem som får och kan tala och vem de dominerande lyssnar på.

Vad ser de i spegeln när de flygpendlar till sina möten och konferenser? Ser de viktigare gestalter än de arbetare som tar bilen mellan hemmet i Gammalstorp och nattronden i Näsum?

Jag tror tyvärr det. Jag tror också att bensinupproret kommer växa till någonting större.

Första gången jag hörde talas om det reagerade jag med syltryggen. Jag skämdes över min bakgrund, eftersom få i min nya omgivning säger något positivt om den värld jag kommer ifrån.

Jag projicerade mitt självhat på mina egna, ni som för den kamp jag själv borde föra.

Ta högafflarna med er, mitt stöd har ni åtminstone.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!