Patrik Lundberg
Det är april 2019. Vår tidigare statsminister ska presentera en rapport på uppdrag av Delegationen för senior arbetskraft, vilken den rödgröna regeringen har tillsatt.
Det är som om tiden har stått stilla.
Alla minns pressträffen 2012 när Fredrik Reinfeldt öppnade för att vi framöver behöver jobba till 75 års ålder, alla minns efterspelet.
Till Reinfeldts försvar var förslaget en uppmuntran, inte något hot. Många vantolkade och fantiserade om en framtid där utmärglade flyttgubbar bär flyglar i stället för att bjuda barnbarnsbarnen på gofika.
Fredrik Reinfeldt inleder med att försvara sitt tidigare uttalande. Och nu höjer han ribban: Rapporten har han döpt till ”Att arbeta till 75 – en bra början”.
I genomsnitt lever vi längre, konstaterar Reinfeldt, och det påverkar pensionsunderlaget. De som är födda på 1990-talet får antagligen nöja sig med 40 procent av slutlönen.
Tycker vi att pensionerna är låga i dag är det en ingenting jämfört med om några decennier. Därför vill Reinfeldtrapporten utmana en rad sanningar. Som att våra jobb är vår identitet. Som att vi främst utbildar oss i början av livet. Som att vi svenskar inte värderar äldres erfarenhet.
Det är här resonemanget börjar halta. Reinfeldt ger två exempel: både Kinas president Xi Jinping och USA:s dito Donald Trump hade räknats som ålderspensionärer i Sverige.
”Om man jobbar med något som känns motiverande stärker det välbefinnandet”, skriver han.
Man får anta att han talar om sin egen fräschör
President är en sådan sak. Statsminister också, eller Reinfeldts nuvarande konsulteri som rådgivare och talare med en timpenning på hundra lök.
Kanske inte nattronden för en 73-årig väktare eller en jämnårig undersköterska.
Han utvecklar sina tankar och fastslår att ”70 är det nya 50”, samt att femtioåringar som ”sköter sig” kan leva som trettioåringar.
Man får anta att han talar om sin egen fräschör.
Eller så missade han en SCB-rapport från årsskiftet. Det gjorde å andra sidan nästan alla svenska medier också. I ”Skilda världar: Det demografiskt delade Sverige” beskrivs ett land där klyftorna ökar. Högutbildade lever längre och har hälsan i behåll längre än andra.
De som läser korta utbildningar förväntas dö tidigare. De som bara läser på gymnasiet dör ännu tidigare. För de som inte börjar på gymnasiet är det värre.
Hur man än räknar dör lågutbildade tidigare än högutbildade. Adderar vi år med långvarig ohälsa och aktivitetsnedsättning – finare ord för att kroppen förtvinar – är klyftorna ännu större.
Värst är det för lågutbildade kvinnor, som oftare än andra är ensamstående föräldrar, den där gruppen som alla partier säger sig värna men som ingen riktigt värnar.
Det är lätt att förstå varför han ser så fräsch ut när han säger det
När andra grupper lever längre sjunker lågutbildade kvinnors förväntade livslängd. Den generation av arbetarkvinnor som snart fyller 30 dör vid 81 års ålder. I genomsnitt. Hälften blir alltså inte ens så gamla. Enligt Fredrik Reinfeldts utredning bör de jobba in i graven.
Medierna borde tapetsera budskapet land och rike runt, men gissningsvis lär det här vara en av få texter om saken.
”Vi behöver skaffa oss nya hjältar”, avslutar Reinfeldt. ”Människor som kan och vågar lite längre. Att jobba till 75 kan vara en bra början.”
Med ett aktiebolag som genom tal och rådgivning i fjol omsatte 14,5 miljoner är det lätt att förstå varför han ser så fräsch ut när han säger det.