Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Allt för girigheten att göra deg på småbarn

Foto: OLLE SPORRONG

Dolly Style kom som tre yrväder en februariafton och hade peruker i neonfärger, men då visste vi varken att Polly var lite för hungrig eller att gruppen skulle förvandlas till en hamburgerkedja.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Första avsnittet i SVT:s dokumentärserie ”Dolly Style-fabriken” granskar den grupp som slog igenom i Melodifestivalen 2015 och som därefter har fyllt köplador i var och varannan svensk kommun.

Det första är kanske en småsak: att en popartist får hintar om att hon borde banta är lika överraskande som att det bor balter i Estland.

Det andra är kanske också en petitess: i en samtid där vatten från Fijiöarna hälls på flaska och säljs för tusen spänn litern förtjänar människor rimligen att tjäna pengar på popmusik.

Proportionerna, dessutom: det finns vidrigare fenomen än ett koncept med tre tjejer som klär ut sig till dockorna Holly, Molly och Polly och sjunger sånger om tuggummi och kärlek.

Eller inte.

Svenskar utan barn som för tillfället går i förskolan eller på lågstadiet kanske tror att Dolly Style är ett av alla de dussingäng som dyker upp i Melodifestivalen vartannat år och därefter går i ide tills Christer Björkman ringer igen.

Konceptet ska säljas världen över så att Holly, Molly och Polly kan uppträda i Sydney, Skövde och Pyongyang – samtidigt

Nej, bakom kulisserna har Dolly Style har blivit ett monster. Gruppen har 65 000 följare på Instagram och närmare 70 000 prenumeranter på Youtube. De har en webbshop som säljer kläder och grejer som kostar lika mycket som en flaska Fijivatten eller en kryssning till Tallinn.

Majoriteten av fansen: flickor i åldrarna tre till nio år.

I dokumentären berättar gruppens skapare, Emma Nors och Palle Hammarlund, att de vill göra franchise av Dolly Style. Konceptet ska säljas världen över så att Holly, Molly och Polly kan uppträda i Sydney, Skövde och Pyongyang – samtidigt.

”Jag ser Dolly Style som McDonalds”, säger Emma Nors till SVT.

Det gör knappast deras fans. På nätet vittnar de om hur mycket Dolly Style betyder för dem: många lidit av psykisk ohälsa, haft kaos hemma eller varit mobbade. Då har dockornas budskap om vänskap och att vara sig själv skänkt dem glädje och hopp.

I verkligheten är det alltså tvärtom. Sedan debuten i Melodifestivalen har fem medlemmar fått nog och ersatts av nya tjejer.

Den avhoppade originalmedlemmen Emma Pucek berättar att de skulle följa en mall där personligenheten var en detalj. Att vara sig själv gäller bara fansen, inte artisterna själva.

En annan detalj var vikten.

”Jag fick ofta höra att jag var den hungrigaste dockan och hur mycket jag åt”, säger Emma Pucek.

Det ekonomiska övergreppet på musiken får en att vilja bli vänsterpartist

Allt för konceptet; allt för girigheten i att göra deg på småbarn, allt för att slå internationellt och mjölka kossorna torra.

Det ekonomiska övergreppet på musiken som konstart får en att vilja bli vänsterpartist. Dockornas sexuella klädsel och koreografi kombinerat med erotiska antydningar i texterna får en att vilja bli kristdemokrat.

Fast sådant spelar mindre roll. Sexualisering av idoler är ingen nyhet och grundarna Emma Nors och Palle Hammarlund får bli hur rika de vill.

Men vad ska de säga till de barn som nu inser att deras ledstjärnor i livet är lika unika som ett Happy Meal?

Facit finns i ett nytt inlägg på Instagram, vilket troligen har komponerats av Dolly Styles nordkoreanska franchisebolag:

”Emma (Nors) är en fantastisk ledare, entreprenör och MÄNNISKA och hon skulle aldrig någonsin vilja gruppen något ont ”, skriver dockorna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!