Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Åkesson tar emot gråsossar med öppna armar

”Åkesson står med öppna armar; redo att hala in dem trots att de för sitt eget bästa kanske borde vara gråsossar”, skriver Patrik Lundberg.Foto: MAGNUS ANDERSSON/TT

Alla talar om 2015 som vore det året då Sverige fick ett nytt politiskt landskap.

Vänta bara tills vi har 2019 i backspegeln.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Analysföretag brukar lämna kraftuttrycken åt tyckarna, men i måndagens Expressen höll Kantar Sifos opinionschef inte igen.

”För första gången på 100 år ser vi en väldigt kraftig förändring av den politiska arenan”, sa Toivo Sjörén.

Han talade om den mätning som visar att 61 procent av väljarna vill att andra partier samarbetar med Sverigedemokraterna i frågor där de tycker lika.

För att förstå sprängkraften kan vi jämföra med inställningen för tre år sedan, då bara 38 procent svarade jakande.

Nyheten kommer dagarna efter att SD noterade 22,7 procent i en annan Sifomätning. Till saken hör att marginalen till Socialdemokraterna nu är så liten att partierna kan vara jämnstora.

Mätning efter mätning vittnar om samma: Snart kan Jimmie Åkesson leda Sveriges största parti och hans drömblock med M och KD närmar sig egen majoritet.

Frågan är då vad maktpartierna, S och M, gör åt saken eftersom de kontinuerligt förlorar väljare till Åkesson och sällan lockar några tillbaka.

Stefan Löfven försöker, förvisso. Nyligen sa statsministern att han vill halvera flyktingmottagandet.

”Håll min jacka”, sa inte Ulf Kristersson, men han agerade så. Under helgens partistämma beslutade M bland annat om en statlig utredning av slöjförbud i skolan. Man vill utvisa asylsökande och personer med tillfälligt uppehållstillstånd som begår brott med fängelse på straffskalan. Man vill banta public service.

Vad Jimmie Åkesson tänkte vet bara han, men troligen satt han hemma i Sölvesborg och gnolade på sin gamla favoritslogan: ”Folk har en tendens att söka sig till originalet.”

En betydande del av Kristerssons bonus är en effekt av januaripartiernas avrättning av värnskatten.

Det är kanske rimligt av maktpartierna att inte eftersträva situationen hösten 2015, en tid då SD växte om än inte till de rekordsiffror vi ser nu.

Samtidigt förvånar det somliga att mer än var femte svensk gillar ett parti som grundades av nynazister och som till dags dato har orsakat fler skandaler än vad det finns bögar i en genomsnittlig prideparad.

En defensiv gissning är att många vanliga väljare inte ser några alternativ. Moderaternas senaste skatteförslag ger, enligt SVT:s ”Agenda”, en ordningsvakt och en servitris ungefär 300 kronor extra i månaden. En riksdagsledamot får 2 020 kronor och en Ulf Kristersson får 10,5 laxar i en laxask.

En betydande del av Kristerssons bonus är en effekt av januaripartiernas avrättning av värnskatten; något som den demokratiske socialisten Löfven accepterar trots att detta ökar klyftorna mellan fattiga och rika.

Lägg därtill förra veckans höjning av pensionsåldern: en rödgrönblå pakt röstade igenom ett förslag som tydligt missgynnar låginkomsttagare, kvinnor som jobbat deltid och personer med fysiskt krävande arbeten.

Endast SD och V röstade emot. Samtidigt som Jonas Sjöstedt, hur han än vänder och vrider på det, släppte igenom januariavtalet och slopandet av värnskatten.

Simultant med detta sysslar den samlade vänstern fortfarande med brännmärkning av alla någorlunda likasinnade som i svaga stunder råkar ge uttryck för konservativa idéer. Medan Åkesson står med öppna armar; redo att hala in dem trots att de för sitt eget bästa kanske borde vara gråsossar.

2019 är redan historiskt, och i framtiden vore det synd att säga att vi inte visste varför.