Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Özz Nûjen

Sagan om arbetshästen, räven, vargen, jägaren och Rödluvan

Özz Nüjen berättar sagan om partiledarna.
Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Gustav Fridolin och Jan Björklund. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

En höstsaga. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vargen hade vandrat runt i sina fårakläder, och detta under en av de varmaste somrarna landet sett. Han hade försökt gömma tänderna och dragit in klorna medan han försökt övertala både folk och fä att lägga följa honom och hans vargflock.

En hel del följde lockropen, men många fler kände av den unkna andedräkten, anade oråd och ryggade tillbaka.

Vargen hade verkligen kämpat, lismat och talat väl och med många, men riktig lön för mödan fick han inte.

Natten då allt var över stod han där utmattad, vacklande och utsliten och med uppspärrade ögon inför sin vargflock och försökte få till ett segeryl men rösten sprack. Vargarna i flocken var uppenbart besvikna – de hade blivit många fler de senaste åren, de var magra och hungriga och törstade efter kött och blod. De älskade sin alfahanne, och även om de såg svagheten i honom var ingen av dem stark nog att utmana honom. 

På vägen hade räven flörtat öppet med vargens anhängare

Det senaste året hade en räv dykt upp i skogen. Räven hade lyckats sätta kniven i ryggen på elefanten i rummet, och med både list och hårt arbete men mest med nöd och näppe lyckades räven och hans vänner bli större än vargflocken. På vägen hade räven flörtat öppet med vargens anhängare och skickat sina egna drevhundar att skrämma, skälla på och bita meningsmotståndare samtidigt som den smarta räven, som inte var större än ett barn, pratade om att vara vuxen och ha god ton.

Räven ville också ha makten och prakten. Kanske ännu mer än vargen och hans flock. Men inte heller räven och hans vänner var tillräckligt många för att få bestämma över alla de andra.

Ett helt annat gäng var störst – det var en brokig och bråkig skara som leddes av en envis gammal arbetshäst som fortfarande var stark men hade blivit snedbelastad genom åren. Det visade sig tydligast när arbetshästen skulle förvalta jorden, för när han plogade, började han dra alltmer åt höger för varje år.

Räven ville få bort den envisa arbetshästen och hans gäng som bara var lite, lite fler än räven och hans vänner. Räven tänkte listigt: Om jag bara ger sken av att min grupp är större än den där gammelhästens och fortsätter intala folk det så går detta vägen, det kan jag ta rävgift på.

Sagt och gjort. Räven kunde med sin kvickhet och väloljade käft få även det mest misstänksamma murveldjur att vackla, men eftersom matematik är matematik och per automatik visar att resultatet av term plus term är lika med summa, så fick räven till slut se sig överbevisad.

De hade ingen lust att ledas av en liten räv som alltmer befann sig bakom örat på en varg

Men räven är ju inte räv för inte... och fastän han var livrädd för vargen – med rätta, vargen hade ju många gånger förr dödat och ätit upp såna som han! – trodde räven att denna gång skulle han genom sin överlägsna list kunna tämja vargen. I smyg, så klart. För en varg är ändå en varg, och inte ens en räv vill vara med i en sådan flock och bli fläckad av dess dåliga rykte och historia av ond bråd död.

Vargen höll sig lugn och log sitt mest beskedliga smil mot räven.

Ja, räven ville ha makten så mycket att det gjorde ont. Han var till och med beredd på att dela makten med vargen, men bara om det var räven som skulle få vara alfahannen. Vargen nickade medan han tittade på räven och log... men ingen av dem hade tänkt på vad rävens vänner skulle säga. Några av dem var rädda för vargen, och de hade ingen lust att låta sig ledas av en liten räv som alltmer befann sig bakom örat på vargen.

Även i denna saga så var det Rödluvan och en jägare (som egentligen var major) som upptäckte att vargen var en varg och ingen gammal trygg mormor. Detta trots att vargen hade gjort allt för att få plats i sina fårakläder och till och med blivit kompis med en räv. Sedan sökte de sig till den väl tilltagna hage där den gamla arbetshästen gick och betade i godan ro, på tryggt avstånd från allt liv och kiv i skogen.

Vargen ylade i högan sky. Han kände blodsmak, men något kött hade han inte i käften. Skulle det bli fyra magra år till?

Samtidigt gick den gamla arbetshästen omkring i sin hage och smackade belåtet för sig själv, och tänkte på hur mycket envisare, starkare och klokare han var än både Rödluvan och jägaren.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

 

LÄS MER: Özz Nüjen: Om det blir nyval blåser Miljöpartiet bort