Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Özz Nûjen

Kvinnan i ridstövlar slänger sig över backen med vatten

Skogsbränder vid Ronneby i somras. Foto: FRIVILLIGA FLYGKÅREN I BLEKINGE
Kvinnan i ridstövlar är mitt sorgliga och roliga minne. Foto: Shutterstock

Ibland ser man inte det som dödar dig, vill inte se, vill inte veta eller så låtsas man som att man inte ser eller sett förövaren fastän man precis blivit örfilad och nedslagen av den som stint tittat dig i ögonen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi hade nästan två månader kvar till premiären av min och Måns Möllers nya show Världens Historia. Vi var för långa, lite för spretiga, hade alldeles för många skämt och det jobbigaste och det som var mest akut – vi hade inget slut.

Vi hade skrivarveckor i nordvästra Skåne och skulle sen testa våra nyskrivna skämt på några ställen i trakten.

Det var en het och torr sommar. De nyanlagda gräsmattorna fick inte vattnas, de blev gula för att till slut bli lika bruna som jorden de lades på. Buskarna började tappa sina gula och sina uttorkade bruna löv och kvar blev kvistarna – stålgråa, bruna, kala, torra och livlösa, så livlösa så att till och med deras gula döda stödpinnar såg mer levande ut än buskarna själva, buskar som nu skulle och borde ha haft en grönskande explosiv livskraft.

En dag kom ett meddelande på mobilen från någon lokal myndighet. Ingen fick dricka kranvattnet. Det hade blivit otjänligt.

Vi tog det lugnt, det fanns ju minst två närbutiker bara någon kilometer bort, det var bara att ta bilen dit och inhandla vatten på flaska. 

Väl där... Kaos. Fullt med folk som ska köpa vatten.

Om blickar kunde döda, hade hon dödat alla där inne i närbutiken för lite vatten

En kvinna i ridstövlar och väst skriker på en liten flicka som tar upp några halvliters petflaskor mineralvatten.

– Nej, bara en i taget! Så får man inte göra!

Hon knuffar iväg den lilla flickan som tappar flaskorna. Kvinnan i ridstövlar slänger sig över backarna med mineralvatten och plockar på sig flaskorna som om hon hittat värsta bästa kantarellerna i skogen och måste plocka allt innan någon annan hittar dit. Kvinnan i ridstövlar... hennes maniska blick, paniken som skrek i hennes ögon.

Om blickar kunde döda, hade hon dödat alla där inne i närbutiken för lite vatten. 

Väl hemma fortsatte vi skriva skämt om Världens Historia, om roliga händelser och om människan som inte verkar vilja lära sig av sin egen historia medan vi hörde på radion att våra skogar brann och att förtvivlade bönder var tvungna att nödslakta sina djur. 

Under en kaffepaus scrollade jag på sociala medier och fann en löpsedel om det som upprörde allra mest medan Sverige brann. Grillilskan svepte över stora delar av vårt land. Våra myndigheter hade med tanke på torkan och brandrisken mage att införa grillförbud. Svenska män på Twitter skulle emigrera till Danmark på grund av att ”Sosse-Sverige” hade infört grillförbud.

Vi slutade skriva skämt. Inte bara för att vi hade alldeles för mycket material och kul saker om människans nu över fyra miljoner år långa period på denna klot. 

Vi hade nu hittat ett slut på vår nya show. 

För slutet är nära. Vi är på väg mot stupet och slutet i detta nu.

Isarna smälter, vågen är på väg och vi låtsas som att vi inte vet, vi låtsas som att vi inte visste.

Man kan skratta för mindre och kvinnan i ridstövlar är nu mitt lilla roliga och sorgliga minne av sommarens torka, då både våra skogar och hennes ögon brann, mitt framför våra ögon, men vi låtsades som att allt var som vanligt, att inget hänt... fastän det luktar bränt. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!