Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Özz Nûjen

Det är lätt att bli arg på tåget – men inte den här gången

”Återigen ett försenat tåg. Som vanligt, tänker man... Fastän cirka 95 procent av deras tåg kommer i tid.”, skriver Özz Nûjen om tågresor med SJ.
Foto: JOHAN NILSSON / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Det är lätt att bli arg i dessa tider.

Det är ännu lättare att bli arg när man sitter på tåget och tåget precis bromsar in någonstans där det inte ska och en röst från högtalarna säger att vi kommer att bli stående här ett tag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

 NEEEEJ inte igen!? Jävla SJ. 

Återigen ett försenat tåg. Som vanligt, tänker man... Fastän cirka 95 procent av deras tåg kommer i tid.

Först blir man arg, sedan frustrerad. Som fan.

Inte i dag, inte i kväll, jag orkar inte med strul och förseningar i mitt redan stressade liv. Jag ska stå på scenen om någon timme och får inte komma försent. Vi ska ha ljud-, ljus- och teknikrep med hela ensemblen och teaterchefen och allt. Då får inget strula. Inifrån bubblar svordomarna, ilskan och paniken som hejdas av hjälplösheten man känner och som lägger sig som en våt filt över ens kokande inre.


LÄS ÄVEN: En ny underklass växer fram i Sverige


Vi har varit stående i över två timmar och kommer att bli det i minst en timme till, säger den stackars SJ-personalen som alla frågar och frågar om och om igen och igen.

Vad händer? Varför är vi stående? När åker vi? När är vi framme?

Och man ser hur den proffsiga SJ-personalen sakta men säkert nöts ner, hur deras ögon och kroppsspråk sakta men säkert visar på återhållsam trötthet blandat med något annat. Något som vi inte visste först men får snart veta. 

Det visar sig att alla dessa frågor och all ilska, frustration och trötthet faktiskt inte är så viktiga i dag, inte i kväll. 

En människa valde att hoppa framför tåget.

Hen valde att ta sitt liv.

Atmosfären på tåget blir till en annan, en allvarsam och kontemplativ stämning börjar sprida sig. Folk ringer sina nära och kära eller till sina jobb och möten.

Jag ringer min regissör och det är inget att göra, tråkigt och ledsamt men så är livet ibland. Vi får skjuta upp det, säger han.

Jag har en uppskjuten föreställning och hen som begick självmord har inget att skjuta upp, har inget att se fram emot i morgon och kanske var det så hen tänkte och kände, att det inte finns någonting att se fram emot varken i morgon eller i övermorgon.

Vilket jävla mörker. Vilken sorg.

Och sen lokföraren som nu inte orkar mer och måste bytas ut.

I morgon går jag och de andra på detta tåg till jobbet som vanligt. Lokföraren blir sannolikt sjukskriven och kommer att få bära med sig detta minne för resten av sitt liv. Och en olycklig, trasig människa som inte trodde eller ville ha en morgondag finns inte längre bland oss.

Ibland, väldigt få gånger, tar tåget dig någon annanstans och i dag tog det oss till självaste sköraste livet och gav oss insikter om de och det viktigaste i livet.

Ta hand om dig själv där ute, var snäll mot dig, var snäll mot varandra och andra.


LÄS ÄVEN: De som vill förändra har alltid kallats extremister