Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Vad är fel med svensk sjukvård egentligen?

Vad är det för fel på svensk sjukvård? frågar sig Expressens Nisha Bersara. Foto: SARA PETTERSSON

Vad är det för fel på svensk sjukvård? Det verkar otroligt svårt att reda ut. Någonting ÄR fel, så långt går det att konstatera. 

Tillgängligheten är usel, även om vården för det mesta är bra när vi patienter väl kommer fram. Jag försöker reda i röran, se vad roten till problemet är. Men jag går bet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En del menar att vi måste satsa mer på primärvård – andra att vi har satsat för mycket på primärvård. Samma med specialistvård. Samma med akutvård. Mer akutvård till folket! Nej, folket ska inte ens behöva komma till akuten! Och så håller det på tills jag blir alldeles snurrig i huvudet och måste uppsöka en värktablett av något slag.

En sak är i alla fall INTE fel med svensk sjukvård och det är läkartätheten. Det hade annars varit lätt att tro att de långa köerna till läkartider på vårdcentralerna eller akutmottagningarna skulle bero på att det finns för få läkare för att svälja alla sjuka. Men icke. Sverige är ett extremt läkartätt land jämfört med jämförbara länder. Inte nog med det, vi svenskar har också minst antal läkarbesök per invånare av dessa länder. Och kortast tid med våra läkare.

Så vad är problemet? Kanske våra förväntningar? Att ett av världens rikaste länder också ska ha världens bästa vård?

Häromdagen presenterade regeringen sin vårbudget och vården är ett av områdena det fokuseras på. 400 miljoner kronor ska gå just till att öka tillgängligheten. Nu är ju 400 miljoner kronor en piss i havet i vårdsammanhang. Fördelat på de 20 landstingen blir det i genomsnitt 20 miljoner kronor per landsting. Det blir inga korta köer av det, inte.

Men det blir alltså ändå denna satsning, en av många från statligt håll, trots att makten över vården mest ligger hos landstingen. Och bollandet mellan dessa instanser misstänker jag är ett av grundproblemen med svensk sjukvård, men jag vet inte exakt hur, för det är en salig röra att försöka klara ut, trots att jag gör flera försök. 

Det som verkligen krävs uteblir, exempelvis en chockhöjning av sjuksköterskornas löner, så att de som är utbildade i yrket också stannar i yrket, skriver Nisha Bersara. Foto: JAN WIRIDÉN

Staten, i form av regeringen, vill en sak. Landstingen, i form av regeringens partimedlemmar fast på regional nivå (oavsett regering eller landstingsstyre alltså), vill en helt annan, nämligen att hålla sina årliga budgetar och fortsätta få styra sina landsting. 

Och det ska de så klart få göra, så staten pressar kanske inte på så mycket som det behövs för att få bukt med alla problem när de regionala politikerna säger stopp och belägg. 

Det som verkligen verkar krävas uteblir, exempelvis chockhöjning av sjuksköterskornas löner, så att de som är utbildade i yrket också stannar i yrket.

Sen är det också något knasigt med hur vården organiseras, beräknas, debiteras, systematiseras. Jag fortsätter att inte riktigt förstå, men jag i alla fall anar den byråkratiska härva som vi har snurrat in oss i och som de yrkesverksamma i vården ägnar alldeles för mycket tid åt i stället för åt de sjuka. 

De friskaste kostar lika mycket som de sjukaste och det viktigaste för varje enhet inte att lösa långsiktiga problem, utan att hålla kortsiktiga ekonomiska prognoser. Varje enskild person som jobbar i vården fattar alldeles säkert beslut efter bästa förmåga. Det är inte personerna, det är strukturerna och systemen och drivkrafterna dessa skapar och främjar.

Så vad är det för fel på svensk sjukvård egentligen? Jag vet fortfarande inte. Men den som vet borde få göra den frisk.