Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Sveriges självgoda självbild står i vägen för utvecklingen

”När ett kinesiskt bolag vill satsa på svensk infrastruktur tar vi oss för pannan och får panik” skriver Nisha Besara. Foto: SVEN LINDWALL

Kan cancervården i Mexiko verkligen vara bättre än i Sverige?

Jo, det kan den. Men det verkar vara en sanning som övergår mångas förstånd och inte minst en svensk radiojournalists.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Härom veckan hörde jag en intervju med två föräldrar som gjorde ett aktivt och informerat val att ta med sitt cancersjuka barn till Mexiko, eftersom de hade tagit reda på att den bästa kuren för just deras barns cancervariant finns där.

Det gjorde ont att höra intervjun. Föräldrarna ställdes till svars för ett förmodad farligt och riskfyllt val, trots att de gång på gång försökte berätta hur mycket tid de har lagt ner på att ta reda på alla alternativ för att rädda sitt barns liv, något den svenska vården inte verkar kunna. De fick frågan om risken för “lurendrejeri”, om det inte kan vara farligt, om de inte var oroliga. När de i själva verket var oroliga för hur deras barn har behandlats här hemma i Sverige. 

Det fick mig att tänka på ett annat inslag som jag hörde just på radion, för några år sedan. Nyheten var den att Nigerias ekonomi nu växer så kraftigt och det framställdes som ett potentiellt hot mot Sydafrika. Själva vinkeln på just den positiva nyheten var alltså negativ. Det är inte en tillfällighet. Tänk er den här nyheten: “Frankrikes ekonomi är urstark och växer rekordartat - Tysklands ställning i Europa hotad.” Nej, den kommer vi aldrig att få se eller höra i svenska medier. Rent sakligt är det så att ekonomi inte är ett nollsummespel, en stark ekonomi i det ena unionlandet (afrikanskt eller europeiskt) är troligen också ett lyft för det andra unionlandet. Men den sakligheten verkar alltså inte gälla i nyhetsrapporteringen om alla länder, särskilt inte afrikanska.

På samma sätt ser vi på helt olika sätt på olika länder när de vill investera i Sverige. När ett kinesiskt bolag vill satsa på svensk infrastruktur tar vi oss för pannan och får panik - vad vill de egentligen? Det blir världens uppståndelse och ett valår gör att regeringen griper in och sätter stopp för planerna, för att visa allvaret i situationen. Kan någon föreställa sig den vinkeln när ett franskt eller amerikanskt bolag väljer Sverige för sina investeringar? Då blir vi i stället malliga.

Nu höjer vän av ordning fingret och påpekar att Kina är en diktatur. Men drivkraften bakom Kinas investeringar är varken mer eller mindre ädla än exempelvis Sveriges drivkrafter att exportera sina egna vapensystem. Vi blinkar inte inför att sälja vapen eller övervakningssystem till diktaturer när det passar oss. Poängen här är inte om vi ska sälja vapen eller inte - poängen är konsekvensen. Eller bristen på den i hur vi ser på diktaturer och när medievinkeln blir indignerad alternativt likgiltig.

Sverige behöver göra upp med den självbild och koloniala blick som fortfarande präglar vår syn på världen, dess länder och vår egen plats i hierarkin. Vi bär fortfarande på en bild av oss själva som upplysta, rationella och goda, medan “de andra” antingen är dumma och oupplysta eller smarta men sluga och beräknande. Eller rentav onda. Det är den synen som gör att vi tror oss vara bäst på allt och att de som är olika oss själva egentligen inte tävlar i vår egen liga. Vi kommer att se oss omsprungna av länder som inte har den typen av självgod självbild som står i vägen för utveckling.

 

LÄS MER av Nisha Besara: ”Vad är fel med svensk sjukvård egentligen?”