Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Politiken är stor – folket är litet

Statsminister Stefan Löfven. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Än en gång går jag på Istanbuls gator. Den här gången på en nostalgitripp tillsammans med delar av min familj. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min mamma, som bodde här när jag föddes, berättar om vilka gator hon och pappa brukade promenera på, vilka marknader de handlade på. Hur vår lägenhet var en genomfartsled för alla de assyrier/syrianer som kom till Istanbul från östra Turkiet för att söka lyckan – antingen i storstaden eller vidare ut i Europa. Många av dem hamnade i Tyskland, många i Sverige, liksom vi så småningom.

Det assyriska/syrianska folket, en kristen minoritet som själva kallar sig suryoye, är i princip utraderade från östra Turkiet. Kyrkor och kloster finns kvar, men människorna har lämnat. I Sverige finns det över hundra tusen av oss och i ett tiomiljonersland kan det upplevas som många. Men i en myllrande tjugomiljonersstad, där det kanske bara finns några tiotusen, är det något helt annat. Trots det verkar denna spillra av ett folk lyckats hålla sitt kulturarv och sin sammanhållning levande i Istanbul.

 

LÄS ÄVEN: Nisha Besara: Varför låter sig S dras med ner i den onda spiralen? 

 

Det skulle bli vi varse när vi traskade runt där. Med tanke på hur få vi är och hur ovanligt suryoyo är, kan jag inte beskriva känslan av häpnad och lycka när mitt hemspråk ledde till inte mindre än fyra olika slumpartade möten i Istanbul. Ett av dem skedde i en av Istanbuls sydvästra stadsdelar, vi dividerade om vartåt vi skulle. “Suryoye hato?” (är ni suryoye), utbrast en äldre herre i sina bästa helgkläder och vi stod där gapande allihop och tittade på varandra i några ögonblick.

Mannen visar sig vara släkt med en av mina närmaste barndomsvänner (hej Silvia!), växte upp med personer som sedan blev mina släktingar och känner några av pappas närmaste vänner från studietiden. Han var förlovad med sin granne och barndomsvän, kvinnan som blev min pappas farbrors fru. “Plötsligt kom Habib och tog henne mitt framför ögonen på mig, sen den dagen var det de två”, sa han och skrattade hjärtligt åt minnet, medan han fingrade på guldringen på sitt vänstra ringfinger. Världen är så liten, trots att Istanbul är så stort.

Han berättade att det finns sex syrisk-ortodoxa kyrkor runtom i Istanbul och att alla är knökfulla på söndagarna.

Två personer till träffade vi i de trånga, myllrande shoppinggatorna i backarna nedanför Kapali Carsi, mer känt som Grand Bazaar. De tog oss också direkt på språket när de hörde oss prata. En av dem var mhalmoyo, det särskilda namn för suryoye som konverterade till islam på 1600-talet, men behöll sitt språk och sin identitet. Det tvistas om ifall religionsbytet skedde frivilligt eller under tvång, men några hundra år senare tvingades kristna i östra Turkiet välja mellan islam eller döden. Det var under Svärdets år 1915, då över en miljon kristna mördades.

Sveriges riksdag erkände folkmordet år 2010. Frågan drevs av Socialdemokraterna, som fick majoritet trots alliansregeringens motstånd mot ett erkännande. I dag är det S-regeringen som vägrar erkänna folkmordet och så kommer frågan troligen att fortsätta bollas mellan blocken. “Frågan är komplex”, sa Stefan Löfven för ett par veckor sedan.

Ska ett alliansfritt pytteland sätta sig upp mot ett enormt, folkrikt Nato-land, som har migrationspolitikens framtid i sina händer, måste det åtminstone vara värt det politiskt. Politiken är stor. Folket är litet.

 

LÄS ÄVEN: Nisha Besara: Sveriges självgoda självbild står i vägen för utvecklingen 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!