Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Någonting är uppenbarligen fundamentalt fel med tågen

Foto: FREDRIK SAMUELSON
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi brukade samlas runt telefonen allihop och turas om att slå det långa långa numret med många nior i. Varje högtid samma sak och jag minns ivern och spänningen så tydligt. Av numret minns jag bara de många niorna. ”Låt mig försöka, nu kommer det att funka!” ”Akta på dig, jag har tur i dag, jag ska slå varje siffra jäääättesakta!”

Vi som fanns i Sverige sen länge ville såklart prata med den släkt som då fortfarande fanns kvar i Syrien på jularna och påskarna. Men infrastrukturen var opålitlig, telefonlinjerna fungerade sporadiskt och oförutsebart. Ibland inte alls.

Men så plötsligt, efter minst tio försök, gick det. ”Laq’t, laq’t!” ”Det kom fram, det kom fram!” Glädjen visste inga gränser, liksom blygheten som sen tog vid när vi barn skulle prata med en främmande morbror och kusiner vi ännu inte kände.

Jag tänker på de där scenerna ur min barndom när jag spenderar en hel dag med att åka tåg genom Sverige. Ofrivilligt den här gången. En resa som skulle ta mig fem timmar tur och retur med tåg äter hela min dag. Tolv timmar hänger jag på tåg och stationer och tåg igen. Det är tågvagnar som slutar fungera, trångt på spår och stationer som gör att vi står stilla, inställda tåg utan möjlighet att köpa nya biljetter på obemannade stationer och olyckor. Jag hade hunnit köra bil fram och tillbaka två gånger till min destination på den tiden och hade det funnits en flyglinje, skulle jag inte tveka nästa gång jag ska dit. Vilket såklart är urbota dumt.

 

LÄS MER: ”Varför låter sig S dras med ner i den onda spiralen?” 

 

Jag vet att det inte är en katastrof för mig personligen att sitta fast på tåg och behöva byta och vänta otal gånger under en och samma dag. Men det är en katastrof för Sverige att någonting uppenbarligen är fundamentalt fel med vår tågtrafik. Varje gång jag eller någon nära mig åker tåg kommer det med en brasklapp och en lyckönskning. ”Hoppas att du kommer fram i tid...” och en menande nickning. I många fall åker jag kvällen före, för att vara på den säkra sidan.

Det i sig är som sagt ingen stor sak. Men när tilliten till tågtrafiken urholkas så pass mycket, kommer allt fler dels att välja bil eller flyg, dels att kanske aldrig återfå tilliten till en grundläggande verksamhet i ett för övrigt väl fungerande välfärdsland (nåja). Förväntningarna på infrastruktur Sverige, ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder, är trots allt på en helt annan nivå än förväntningarna på syriska telefonlinjer på 1980-talet. Det är därför jag sitter där, fast i ett skruttigt tåg, på en åker, i timtal och tänker på de där telefonsamtalen som fungerade när tillfälligheten medgav.

 

LÄS MER: Varför underskattar vi våra medmänniskor?”

 

Jag struntar i hur många tåg som faktiskt kommer fram i tid och hur många resor som varje dag, hela året, sker smidigt och smärtfritt - må de vara så många som 90 procent av alla tågresor. Eller att SJ är mer punktliga än alla världens flygbolag (sic!). Det är känslan som tågtrafiken lämnar efter sig.

Och än viktigare än antalet tåg som kommer i tid är egentligen hur många resenärer som drabbas och på vilka sträckor? Om det är de sträckor där det åker mest folk, så är ju siffran om 90 procent punktliga tåg något missvisande. Om det dessutom är de sträckor där många pendlar, och därmed drabbas regelbundet av förseningar, ökar känslan av opålitlighet. Hur många procent resenärer är försenade varje år? Den siffran vill jag ha.