Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Jämställdhetskampen har länge skitit i männen

Det senaste upproret kommer från sångare i opera- och konsertmiljön. På bild: Operan i Stockholm. Foto: MICHAELA HASANOVIC / MICHAELA HASANOVIC

Ytterligare hundratals kvinnor från konsten och kulturen har gått ihop för att vittna om sexuella övergrepp och trakasserier som de har råkat ut för. I sin yrkesroll, av manliga kolleger och/eller chefer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det senaste upproret kommer från sångare i opera- och konsertmiljön. Förra veckans över femhundra kvinnor starka uppror kom från skådespelare i film- och teatervärlden.

Först några ord om tillvägagångssättet. Anonyma och personliga berättelser samlade i ett hemligt forum för att sedan publiceras utan vidare kommentarer i dagspressen. Genialiskt. Ett genialiskt sätt att visa upp hur en struktur ser ut, hur systematiska övergreppen och trakasserierna är och har varit, utan att för dens skull hamna i snask och namndiskussioner. Inga kommentarer om vilken berättelse som är vems, inga ytterligare intervjuer som skulle ge journalister möjlighet att luska vidare i detaljerna.

 

LÄS MER: Jurister i upprop mot sexuella trakasserier

 

För en så kändistät och skvallertyngd bransch som kultursektorn är, vet alla inblandade kvinnor att fokus snart skulle hamna på vem som gjorde vad, exakt när och mot vem. Borta diskussionen om chefernas ansvar och de uppenbarligen frekventa skygglapparna. Borta helhetsperspektivet på frågan.

Genialiskt.

Greppet har lyft metoo-upproret till en ny nivå. Bortom jakten på enstaka enskilda förövare som kölhalas. Bortom det hårda och stundtals hämndlystna tonfallet i debatten. Bortom hånfulla kommentarer från kvinnor till män som ändå trevande kliver fram och försöker ta ansvar i den här soppan.

För en soppa är det. Där det har blivit uppenbart att vissa självklarheter inte är lika självklara som annat som vi är överens om. Det är till exempel självklart att vi inte kör på varandra med mening i trafiken eller spottar varandra i ansiktet för att vi har lust eller knuffar ett småbarn i en bassäng för att testa reaktionen. Men självklarheten att vars och ens kropp ska vara fredad från övergrepp verkar ungefär hälften av mänskligheten tycka är okej att högaktligen strunta i, på bekostnad av den andra halvan av mänskligheten.

Varför? Har ingen lärt dem något om kroppslig integritet? Har de ändå skitit i det?

Låt oss nu vara lika genialiska i hur #metoo och det som följt av kampanjen ska förvaltas. Det är en historisk möjlighet att verkligen förändra något. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

En sak är säker. Jämställdhetskampen har länge skitit i männen och vice versa och det vi ser är effekterna av det. Utan att män är med och ser sitt ansvar för maktfördelning och självklara rätter, utan att män tar sitt ansvar för att kvinnor ska få jämlika villkor och utan att män försöker omformulera sin traditionella roll, så kommer vi inte att uppnå jämställdhet. För att det ska hända det behöver alla vara välkomnade och inkluderade i ett aktivt jämställdhetsarbete, även de som visar intressen men inte har den fulla analysen eller begreppsapparaten eller har jobbat med frågorna tidigare. Här har också vi kvinnor en roll att spela.

För det spelar ingen roll hur många fajter vi fortsätter att ta, om inte fler män är med på resan. Rätten att rösta, rätten till dagis, rätten till lika löner, rätten att inte våldtas, rätten att spränga glastak och nå sin fulla potential - några delar av jämställdhetskampen som har förts av kvinnor. Och ändå är vissa saker så svåra att ändra på - som att tro sig ha rätt att ta på kvinnors kroppar.

Låt oss nu vara lika genialiska i hur #metoo och det som följt av kampanjen ska förvaltas. Det är en historisk möjlighet att verkligen förändra något.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!