Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Högre krav ställs på den fattige som flyr än den rike och friske

Jag traskade runt själv på gatorna i Istanbul. Gata upp och gata ner, i förra veckan. Jag åkte till stadsdelen Bakirköy, till gatan Ahmet Rasim, som vi bodde på när jag föddes.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först Byzantion, sen Konstantinopel, på vissa avlägsna håll i världen Miklagård. Sen Istanbul.

Det där hade kunnat vara mina kvarter och min stad. Jag smälte så väl in bland människorna. Jag kände inga blickar av annorlundaskap.

Men inombords kände jag mig så mycket som en främling. Jag gick där på gatorna och kände att jag rörde mig utanför allt annat och alla andra som rörde sig i staden. Staden som ödet inte ville att jag skulle leva i mer än mitt första år. En annan stad blev min, andra gator blev mina.

Här, där jag känner mig som mest hemma, kan jag fortfarande få känslan av att ses på som annorlunda. Få frågor och kommentarer som bekräftar den känslan. Bli ombedd att åka hem. Här, i Stockholm, i mitt eget hem, i min egen stad.

Vad vet vi om de människor som vi möter? Som vi blott möter med blicken på ytan? Vad vet vi om hur de känner sig och var de befinner sig – hemma eller inte?

Ingenting egentligen.

LÄS OCKSÅ: Jämställdhetskampen har länge skitit i männen

Vad vet vi om hon vi möter, som täcker sitt hår med en sjal? Vet vi om hon är förtryckt eller om hon är en sann rebell som är trött på att ses på som ett offer?

Vad vet vi om han vi möter, som har en dialekt som vittnar om ett modersmål som inte är svenska? Vet vi om han har ett halvt språk eller om han har två hela språk? Vad vet vi om hans intellekt? Varför tror vi att han bryter i hjärnan också?

Att mötas utan att döma, att vilja förstå utan att pådyvla. Det är en utmaning vi alla delar. Vi är nämligen alla marinerade i samma bilder av vad som symboliserar ont och vad som symboliserar gott, vem som står för det fina och vem som står för det dåliga.

Det är en utmaning som har blivit mer akut i vår tid. Vi reser och kommunicerar som aldrig förr, vi möter nya människor olika oss som aldrig förr. Vi öppnar våra sinnen som aldrig förr. Ändå vågar inte alla vi öppna dem helt för det som tidigare var oss främmande.

LÄS OCKSÅ: Därför måste alla män rannsaka sig själva

Hur ser en revolution ut?

Som när slavarna reste sig mot sina herrar och krävde sin rättmätiga frihet.

Som när kvinnorna reste sig mot sina herrar och krävde sin rättmätiga rösträtt.

Som när arbetarna reste sig mot sina herrar och krävde sin rättmätiga anständighet.

Som när kvinnorna reste sig igen och sa hit, men inte längre.

Och här är vi nu.

Vi finns där vi finns. Genom slump eller genom aktivt val i vuxen ålder. Men vi väljer inte var vi ska födas. Vi väljer inte vart flykten tar oss tillsammans med våra föräldrar.

Liksom den fattige inte har valt sin fattigdom.

Eller den sjuke inte har valt sin sjukdom.

Den som flydde, den fattiga och den sjuka. De har inte färre förmågor än den infödda, den rika eller den friska. Ändå vill många ställa högre krav på den som flyr, som är fattig, som är sjuk, än på den som är rik och frisk.

LÄS OCKSÅ: Alla var för upptagna för att höja sig och ta ansvar

Hur ser en revolution ut?

Som när vi slutar döma och bedöma varandra baserat på yta.

Som när vi vågar mötas på riktigt, trots olikheter.

Som när vi vågar se oss själva i spegeln och inse att vi också har bidragit till det som är fel.

Som när vi vågar bidra efter förmåga och inte kräva mer än efter behov.

Som när vi inser att bara vi lyfter andra, så lyfter vi också varandra.