Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nisha Besara

Att försvinna in i en bok måste vara den bästa sortens njutning

Alltid samma tudelade känsla av panik och total tillfredsställelse när sista sidan har lästs och jag slår igen pärmarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ja, jag får lite småpanik i luckorna mellan böcker. Över att inte veta exakt vilken annan berättelse som kommer att fånga mig lika fort och hårt. Över att inte veta när jag kommer att få samma njutning av att ha upplevt något storartat, helt själv och helt och hållet i eget mitt huvud. Att försvinna in i en bok och känna lugnet hägra i kropp och knopp måste vara den bästa sortens njutning.

Böcker får mig i korta stunder att se bortom den bubbla jag lever och verkar i, får mig att förstå andra verkligheter än mina egna. Berättelserna gör att jag kan stänga av mina snurrande tankar, ta en paus från nyheter, ledarskribenter, sociala medier.

Men just när jag har blivit en del av de fiktiva karaktärernas universum, just när jag har lärt känna såväl deras starka som deras osympatiska sidor, just när de har börjat följa med mig hela dagarna och jag undrar hur de skulle ha reagerat i situationer som jag hamnar i – just då försvinner de. Borta för alltid (om de inte kommer tillbaka i en annan roman, men till slut försvinner de ändå), men ändå kvar inom mig. Som en riktig person som ett tag upptar hela ens väsen och sen plötsligt försvinner ur ens liv. Den blir ju kvar – fast ändå inte.

Och paniken infinner sig vid tanken på att just den här luckan kanske blir lång, olidligt lång. För jag vet: Stannar jag upp, är vägen tillbaka mycket längre och segare till böckernas värld.

I en hektisk vardag är det, när barnen är lagda, de sista mejlen besvarade, tvätten vikt, disken diskad och kvällen väl skänker ett lugn, mycket lättare att swajpa fram ännu ett avsnitt av alla de (oftast fantastiska…) tv-serier som jag har påbörjat. Eller bara flippa runt runt mellan alla sociala medie-appar och glo glo i telefonen, tills ögonen är röda och jag somnar av leda.

Även om både tv-serier och putsade sociala medier-liv skänker en del verklighetsflykt, så är böcker och litteratur ändå oslagbara i genren. Du som inte brukar läsa romaner borde verkligen testa vilken unik upplevelse och avkoppling läsningen ger.

Jag önskar så att jag hade lyssnat mer uppmärksammat på min lärare Bertils svensklektioner på gymnasiet, när han försökte få oss intresserade av klassiska verk. Eller när han gav oss i uppgift att analysera svensk poesi. Jag minns det inte som särskilt roligt och suckade säkert högt både en och två gånger på hans lektioner, men någonting i mig lyckades han förändra ändå. Av klassikerna minns jag mycket lite, men dikterna och dissekeringen av dem hänger kvar.

Än i dag kan jag plocka fram mitt gulnade, tummade exemplar av diktantologin ”Kärlek och uppror” och nyfiket läsa de dikter som mitt tonåriga jag har gjort hundöron vid. Snacka om en direktkanal till mitt unga jags tankevärld.

Jag har en ständigt pågående lista i mobilen över böcker som jag vill läsa. Den blir aldrig kortare, hur många titlar jag än betar av från den. Bara längre och längre. Så många böcker, så lite tid. Samtidigt: Tänk vad många berättelser att förlora mig i som jag har att se fram emot.

Nu har jag just avslutat min tredje Karolina Ramqvist och ska sätta tänderna i min tredje Jonathan Franzen. Vi ses på andra sidan.