Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ninni Schulman: Rör inte min lilla kropp

Ninni Schulmans barn Signe, 6, och Sven, 4, börjar redan växa ikapp sin mamma. "Blir du inte längre än så här, mamma?", undrar Signe.Foto: Roger Vikström
Ninni Schulman föddes kort och med sned rygg.
Hon är trött på käcka kommentarer - och vägrar att se som sin plikt att se livet från den ljusa sidan.
För det gör ofta ont att vara udda.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Läs Ninnis blogg!
blogg.alltombarn.se/ninni

För en tid sedan läste jag en tidningsartikel som gjorde mig oändligt sorgsen. Den handlade om en kvinna som varit med om en trafikolycka och hamnat i rullstol. På grund av detta förlorade hon sitt jobb, sin man och sina vänner.
Trots det slår reportern omedelbart fast att kvinnan "har funnit nya värden i livet".
Är det inte alltid så? När någon haft otur - fötts med ett handikapp, eller blivit svårt sjuk - så förväntas han eller hon vara extra tacksam och glad. För nu har människan fått perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Jag tror inte på det.
Jag tror att vi har fastnat i föreställningen om att det är avvikande eller olycksdrabbade människors förbannade plikt att se livet från den ljusa sidan.
Jag är 144 centimeter lång på grund av någon åkomma som är så ovanlig att jag inte ens vet vad den heter. Om detta kan man skriva mycket roligt; klacksparkiga formuleringar om hur mycket billigare det är att handla kläder på barnavdelningarna, att basket inte riktigt är min typ av sport eller hur praktiskt det är att kunna ligga raklång och sova i baksätet på en helt vanlig Volvo.

Men i dag tänkte jag inte göra det. I stället tänkte jag berätta om hur det kan kännas att vara udda och sticka ut. På riktigt.
En klasskompis pappa brukade skoja med mig när jag var barn. Varje gång vi sågs sa han: "Ja, du växer neråt, du. Som korumpan. Du blir mindre och mindre för varje dag."
Oj, vad jag fnittrade artigt.
De praktiska bekymren är inget jag ägnar särskilt mycket energi åt längre. Att jag har svårt att hitta byxor i rätt längd, eller gå på bio och tvingas stirra in i någons bakhuvud eller gå på konsert och inte se något alls. Det är lite irriterande. Men det gör inte ont.
Ont gör däremot klaustrofobin som uppstår när jag blir omringad av främmande skolbarn som ska "mätas", och se vem av oss som är längst.

Ont gör också
paniken som dundrar i kroppen när mellanstadieelever trycker upp sina näsor mot mitt ansikte och börjar föra sina händer fram och tillbaka över våra huvuden.
"Jag är nästan lika lång som du!"
"Varför är du så liten?"
"Hur många år är du?"
"Skit i det du, ungjävel", säger jag - inte. I stället svarar jag mjukt och fint på alla tänkbara funderingar samtidigt som jag ler tills det börjar rycka i kinderna av muskelvärk. Om jag har tur backar de härliga barnen snart så att jag kan få luft igen. Hur många gånger jag än utsätts för detta vänjer jag mig aldrig.

Jag kan också berätta
om hur okoncentrerad jag blir när jag märker att barn stirrar på mig på stan och hur kommentarerna alltid, alltid kommer flygande när jag precis passerat och är fyra, fem meter ifrån.
"Titta, vilken liten mamma!"
"Är hon vuxen?"
"Jag kanske är liten, men jag är fan inte DÖV din dumma idiot", skriker jag - inte.
Jag gör naturligtvis ingenting, försöker bara ruska av mig det stickiga obehaget och gå vidare.
Mitt förnuft förstår att alla människor måste få fråga, att det är okej, att öppenhet är något fint och bra. Men min kropp har svårt att samarbeta. Min kropp vill inte bli inträngd mellan okända människor, min kropp vill inte bli rörd vid, eller stirrad på.
Min kropp vill ha utrymme att andas.
Jag är en människa, inget husdjur som man kan klappa på.
Min sexåriga dotter når mig redan till hakan. Givetvis vill hon "mätas", hon också.
"Blir du inte längre än så här, mamma?", säger hon med mjuk röst.
För första gången i livet blir jag inte irriterad över frågan. Bara lite sorgsen.

Ninni Schulman
ninni.schulman@alltombarn.se