Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ninni Schulman: Både lupiner och vänskapsrelationer mår bra av att tuktas

Foto: Cornelia Nordström
Jag står på gräsmattan utanför sommarstugan och tittar ner över ängen och sjön. Mellan det gamla fulsnygga äppelträdet och uthuset växer lupiner höga och frodiga. Lila, rosa, vita.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så har det inte alltid varit.
För några år sedan fanns mest småbjörkar och rönnsly här, ogenomträngliga bestånd av vildhallon och lika taggiga nyponbuskar.
I timmar har jag gått omkring med grensaxen om sommarkvällarna och gjort mina val, växt för växt, planta för planta.
Nyponrosorna var envisast.

När jag står här i dag och tittar ut över det som fick vara kvar och breda ut sig inser jag att jag på senare tid gjort ungefär samma gallring i resten av livet. I umgänget, i de så kallade plikterna, i vilka projekt som ska få solljus och näring och vilka som den vassa grensaxen får ta hand om.

För några dagar sedan hade jag vägarna förbi Karlstad och passade på att träffa två barndomsvänner. Den ena av dem hade jag inte sett på femton år.
Trots det var det som om vårt samtal bara stått på paus sedan dess. Det enda vi behövde göra var att peta upp den där pausknappen, ungefär som vi gjorde på våra kassettbandspelare med Gyllene Tider-banden när vi var små, och fortsätta där vi var.
Ibland är det så enkelt. Man fyller med lätthet i exakt rätt ord i varandras meningar, man förstår precis vad som är roligt och man behöver inte försöka göra sig vare smartare eller mer korkad än man råkar vara.
Inget skaver. Någonstans.

Jag blir allt mer tacksam för varje gång jag får uppleva det här.
Och lyckligtvis, av någon märklig anledning, händer det betydligt oftare nu än tidigare. Bara under det senaste året har jag både återupptagit flera riktigt gamla bekantskaper som jag saknat och hittat nya plantor som jag vill vårda.
Jag vet inte om jag fått ett mer tränat öga när det gäller att hitta de finaste blommorna eller om de där riktiga mötena blir tydligare eftersom jag har blivit bättre på att skilja det ena från det andra.
Numera känner jag klicket direkt, märker omedelbart om jag och den andra personen ligger på samma varvtal. Och gör vi inte det rycker jag mest på axlarna och går vidare. Det är ingens fel.

Jag anstränger mig inte så jäkla mycket längre.
Herregud, det är så mycket vi måste hela tiden. Har man arbete och familj och hus och bil och allt vad det nu är fylls större delen av dygnet ut av plikter. Det ska packas gympapåsar och borstas tänder och stekas falukorv.
Den lilla tid som blir över är så oerhört värdefull och den vägrar jag numera lägga på sysslor och relationer som inte ger något fint tillbaka. Men det har krävts övning för att nå dit. Massor av övning. Och en del skuldkänslor.
Extra fina mejl samlar jag i min "egobox", otrevliga meddelanden kastar jag. Jag läser inte längre tvångsmässigt bloggar som jag på förhand vet kommer att göra mig arg eller upprörd. Jag ser inte på tv-program bara för att de råkar stå på. Jag äter inte ens lunch med folk som jag inte verkligen gillar längre.
Lupinerna blommar som allra vackrast just nu. Den här sommaren får nog grensaxen vila lite. Det värsta jobbet är gjort.
I stället ska jag plocka fram dundergödningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!