Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss

JAG ÄR INTE SÅ JÄVLA GLAD. "Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig", skriver Mia Skäringer i dag. Foto: Privat
Vi ska vara ständigt lyckliga och leende - helst med perfekta tänder. Mia Skäringer skriver om dagens lyckohysteri. Om att våga bryta fasaden, sluta låtsas och bara vara sig själv ibland.
Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

- Visa tänderna nurå Skäringer, får vi se hur glad du är, skriker fotografen. Och jag känner mest för att börja gråta. Jag har inga stora vulgära skratt på gång. Jag orkar inte visa pillerillen i gomsvalget. Måste jag skratta så stort frågar jag. Vi vill gärna se tänderna svarar fotografen. Vi har direktioner från chefredaktören att få se lite tänder på framsidan. Och om inte ögonen hänger med då tänker jag? Kom igen då Skäringer får jag se ett stort skratt nu. Och jag ler tills det darrar i mungiporna.
Och på min blogg fick jag flera gånger frågan varför jag inte skrattar oftare och större, varför jag aldrig verkar vara glad. Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig. Jag är liksom känslor som kommer och går. Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga.

Och jag vill för
allt i världen inte odla någon bild av mig själv som så jävla glad. Lyckad. Perfekt. Så jag säger till fotografen. Nej. jag orkar inte storflabba med tänderna i dag. Jag ler litegrann, så mycket jag har belägg för och det får räcka. Jag är ingen gulletussa. Snarare ganska spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leendet på läpparna.
Och i det vi kallar vår verklighet säger vi som oftast: Jättebra. Det är jättebra. Hela tiden detta jättebra på frågan hur vi mår. Och ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka. Det ena panoramafönstret vetter in mot det andra.

Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst.
Och på var sin sida av Grand Canyon står Tabita och Gulletussan. Gulletussan, som kommer bära sitt tjocka lager foundation med sig ner i graven och Tabita, som inte ens vet vad fasad är, som inte bryr sig ett skit. Jag tänker ofta på vems barn som kommer få gå i terapi. Gulletussans ungar eller Tabitas?

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men ändå tillhör iallafall mitt liv mycket mer än stora hysteriska gapflabb.

Och en dag tog jag ett kort på min vanliga mage. Magen som fött barn. Och jag blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar. Att hon den där Skäringer på tv har en sån mage som jag. Att hon hade en alkoholiserad pappa. Att hon har skilt sig. Att hon inte alltid har sexlust. O my god. Hon är som jag. Inte alltid så jävla glad.

Vi är så ovana, så svältfödda
på oförställdhet och verklighet i det som visas upp i medierna - och i det vi visar upp inför varandra. Det behövs bara en vanlig liten degmage för att vi ska känna relief. Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör? (Ibland klarar jag det inte alls, då får jag värsta återfallet och köper en tröja för tusen spänn bara för att jag är så rädd att inte duga.)

MIA SKÄRINGER

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!