Mats Larsson
Rubrikerna i österled har den senaste veckan mest handlat om dramatiken vid gränsen mellan Belarus och Polen och hur Belarus använder migranter som ett ”hybridvapen” för att underminera Polen och EU.
Men lite längre söderut pågår spänningar av mer, gammaldags militär natur. Det är konflikten mellan Ryssland och Ukraina som åter spökar.
Det är andra gången på ett år. Ryssland laddade upp med trupper i april och det gav huvudstäderna i väst magont. Moskva sa att det handlade om militärövningar och krisen lugnade så småningom ner sig.
Men under hösten har ryska förband återvänt. Och till skillnad från i våras har trupptransporterna mest skett i det fördolda.
Enligt ukrainska uppgifter beräknas 114 000 rysk militär personal vara stationerad, norr, öster och söder om Ukraina. 92 000 av dem är infanterisoldater, resten tillhör flygvapnet och flottan.
USA tar detta på så stort allvar att Washington i förra veckan informerade sina europeiska allierade att det finns en ”hög sannolikhet” för att Ryssland planerar en militär aggression under vintern.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnade denna vecka för uppladdningen och Tysklands och Frankrikes utrikesministrar har varnat Ryssland med ”seriösa konsekvenser” om Ryssland hotar Ukrainas territoriella integritet.
Konflikten om östra Ukraina har aldrig lösts. Ryssland annekterade halvön Krim våren 2014 och separatister tog kontrollen över flera distrikt i östra Ukraina, distrikt de ännu håller. Över 14 000 har dödats sedan 2014.
Och för Vladimir Putin är Ukraina en hjärtefråga. Den som tvivlar på det kan läsa den historiska exposé på över 5 000 ord som den ryska presidenten själv publicerade i somras.
Han gör där klart att han i praktiken ser Ukraina och Ryssland som ett och samma land, men att väst har splittrat upp de två efter Sovjetunionens kollaps 1991. Så här skrev han bland annat.
- Vi kommer aldrig att låta våra historiska territorier och folk som bor där nära oss, att användas mot Ryssland.
En sak som nu bekymrar Kreml är att Ukraina får militär hjälp från väst, från Nato. Och ett nytt vapen introducerades i oktober vid fronten mellan Ukraina och separatisterna.
En lokal konflikt kring byn Hranitne, som New York Times rapporterar om, har handlat om hur invånarna i ingenmansland mellan frontlinjerna ska kunna gå och handla.
En gångbro har varit enda förbindelsen. En större bro började byggas av den ukrainska sidan, något som separatisterna inte gillade.
Så artilleri avfyrades mot brobygget. Cirka 120 granater. En ukrainsk soldat dödades.
Den ukrainska sidan valde att sätta in ett nytt vapen. En beväpnad drönare som Ukraina köpt från Turkiet. Ett Nato-land.
Samma typ av turkiska drönare användes med stor framgång av Azerbajdzjan när de återerövrade Nagorno-Karabach 2020. Detta gillar definitivt inte Putin.
– Ingen reagerar på detta, sa Putin i en intervju i rysk tv i helgen. Europa mumlar något, och USA ställer sig öppet bakom.
Putin anklagade också Nato för att hålla provocerande militärövningar i Svarta havet och påstod att han beordrat sin egen militär att ställa in en övning för att inte eskalera ytterligare.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskij har uttryckt önskemål att få ansluta Ukraina till Nato, men det är en röd linje för Moskva som med stor sannolikhet skulle utlösa en rysk invasion och Nato vill inte provocera fram det.
Så Nato må varna Ryssland, Tyskland och Frankrike likaså, men sanningen är att Putin är betydligt mer intresserat av Ukraina än vad väst är. Putin är antagligen beredd att riskera betydligt mer för Kiev än vad väst är.
Det är möjligt att en del av den ryska uppladdningen mest bara handlar om en omgruppering av styrkor som tidigare varit stationerade betydligt längre österut i Sibirien. Rysslands relationer med väst är betydligt sämre än Rysslands relationer med Kina.
Men med mer trupp, ökar förstås också risken för incidenter och en våldspiral. Som i Hranitne och drönarattacken.
Eller som Tatjana Jefesko är grundskolelärare i Hranitne, varnar i New York Times:
– Alla undrar: Varför hände detta? Vem behöver detta? Jag vet inte, men historien visar att varje stort krig, börjar med något litet.
Som en gångbro i en by ingen hört talas om.