Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Larsson

Mats Larsson: Därför hade alla som demonstrerade för fred fel

Diktatorn har fallit - folket jublar. 35 år med Saddam Hussein är slut. Jublande människor firar den hatade diktatorns fall.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mats Larsson.
BASRA. Det finns en fråga jag ställt till många av de irakier jag mött de senaste dagarna: Hade fredsdemonstranterna i Europa och resten av världen fel? Deras svar visar hur mörkt tyranniet under Saddam Hussein varit. För svaret är: Ja, de hade fel. Det ska gå långt innan ett folk önskar sig krig mot sitt eget land. Irak hade passerat gränsen och mer därtill. Efter 35 år med Baath-partiet, efter 35 år med Saddam Hussein så blev invasion något att hoppas på, i tysthet eller möjligen i viskningar med släkt och mycket nära bekanta. Saddam Hussein tog formellt över makten i Irak 1979. Året efter kastade han in sitt land i ett meningslöst och blodigt krig mot grannlandet Iran. Landet har egentligen befunnit sig i krig ända sedan dess. I krig med andra, i krig med sig självt. Ni kan inte förstå hur vi haft det, blir svaret gång på gång på gång i Basra. Vi förstår att ni var emot krig, men ni kan inte föreställa hur vi haft det. Irak under Saddam Hussein var fruktans republik. En Stalin-källare med den moderna statens alla terrorinstrument. En stat där broder angav broder. Där våldtäkt av hustrun användes som metod för att få mannen att erkänna. Där barnet misshandlades för att få mamman att tala. Under mina dagar i södra Irak så har jag inte behövt gå långt för att höra berättelserna. Om arresteringarna. Om försvinnandena. Om dödandet. De flesta irakier jag mött har en sådan historia att berätta. Från 19-årige Muhammed Jazim som såg sin pappa försvinna in i fängelset för att aldrig återvända, till mannen jag mötte i går som pekade på sitt söndertrasade öra och sa: Saddam, samtidigt som han formade fingrarna till en sax. Men nej, han ville inte berätta vem han var eller vad som hänt. Rädslan sitter i ännu i fruktans republik, även om republiken verkar ha fallit. Den kommer att sitta i länge än. Det blir arvet efter en man som hade Josef Stalin som favorit och som gillade följande två visdomsord från den sovjetiske tyrannen: Om där finns en människa så finns där ett problem. Ingen människa, inget problem. Och: En död är en tragedi, en miljon döda är statistik. Det blir historikerna som får bedöma hur många döda som Saddam Husseins regim orsakat. Räknar vi in offren för kriget mot Iran så är miljongränsen passerad med råge. Det finns många paralleller mellan just Josef Stalin och Saddam Hussein. Saddam har också haft den sovjetiska diktatorn som förebild och hans privata bibliotek är fyllt med biografier och böcker om Stalin. De kommer bägge från landet. Stalin från Gory i Georgien i utkanten av det ryska imperiet, Saddam Hussein från en liten by utanför staden Tikrit, 16 mil norr om Bagdad. Fäderna försvann tidigt ur bägges liv, medan mödrarna var viljestarka personligheter. Saddam skulle dock komma att uppfostras av sin morbror, Khairallah Tulfah. Det var morbrodern som förde honom till Bagdad och in på den politiske banan. Irak är en klan-samhälle och det var många från det omryktat tuffa Tikrit som skulle göra karriär i Baath-partiet, det socialistiskt influerade parti som tog makten i Irak 1968. Saddam Hussein var då en ambitiös partikader på 31 år. Han hade utfört många smutsiga uppdrag för partiet och bland annat försökt mörda en av Iraks tidigare presidenter. När Baath-partiet genomförde sin kupp 1968 satt Saddam Hussein på en av de främre stridsvagnarna. En avlägsen släkting till honom, Ahmed Hassan al-Bakr, blev president och Saddam Hussein blev ansvarig för partiets säkerhetsapparat och var snart presidentens högra hand. Han utnämndes snart också till vicepresident och kallades allmänt för Mr Deputy, Herr Vice. Baath-partiet fungerade ungefär som kommunistpartiet i Sovjetunionen. Det var den överallt närvarande makten. Ingen kunde göra karriär i staten utan medlemskap i partiet. Saddam Hussein skulle förvandla partiet till sitt personliga redskap. Steg för steg manövrerade han ut sina konkurrenter och såg till att de hamnade i exil eller något ännu värre. Men 1970-talet var annars goda år om man höll munnen tyst och inte kritiserade makten. Likt Stalin förvandlade Sovjetunionen till en modern stat, så byggde Baath-partiet och Saddam Hussein upp Irak med oljepengarna. Irak var på väg att bli en arabisk välfärdsstat där analfabetismen bekämpades och medelklassen kunde åka till Europa på semester. När jag frågar Basraborna när livet var behagligt i Basra så blir svaret just: på 1970-talet, före kriget mot Iran. Då kom turister hit, då fanns ett liv. Det var sedan i juli 1979 som Saddam Hussein formellt tog över den makt han sedan länge haft i praktiken. Och han firade det med en utrensning som inte ens Josef Stalin vågat sig på. Tio dagar efter att han tvingat bort president al-Bakr från makten sammankallade han det revolutionära kommandorådet till Bagdad. Inför tv-kamerorna förklarade han sedan lugnt att han avslöjat en komplott och att förrädarna fanns där i rummet. Förnöjt puffande på en cigarr betraktade han sedan skådespelet. Namnet på de skyldiga lästes upp och en efter en fördes de ut ur lokalen. Många grät av skräck. De visste vad som väntade dem. Saddam bad sedan slutligen de som klarat sig att följa med ut och skipa rättvisa. De tvingades avrätta sina 20 partikolleger. Därefter handlade allt om en enda man. Saddam. Saddam. Saddam. Baathpartiet blev hans maktinstrument. Ett otal säkerhetsapparater hade koll på allt och alla. Landet pryddes av Saddam-porträtt i snart sagt varje gatukorsning. Statyer restes över hela landet. Det var en personkult som inte stod Stalin efter. Och all kritik mot presidenten var förstås förbjuden. Den som vågade yppa något negativt försvann ofta utan att någonsin återvända. Efter ett drygt år vid makten, 1980, kastade så Saddam Hussein in sitt land i det krig som sånär kostade honom makten. Invasionen av Iran gick bra till en början men förvandlades snart till en katastrof. Det var i detta krig som Saddam först satte in kemiska vapen i ett desperat försök att vända krigslyckan. Ett vapen han sedan skulle använda även mot sin egen befolkning i norr, kurderna. Och sedan 1980 är livet i Irak en enda lång resa utför. Kriget mot Iran tog slut 1988, två år senare invaderade Saddam Kuwait och sedan dess har FN:s sanktioner bit för bit sugit all kraft ur landet. Samtidigt som Saddam och hans förtrogna skott sig, byggt palats, tjänat miljarder. Det är påståenden som tidigare bara gick att läsa i tidningsartiklar eller böcker. Påståenden som bara gjordes av irakier i exil. Sedan några dagar har jag hört dem från personer i Basra, Umm Qasr, Safwan. Ibland av personer som vågat ge sina namn, ibland av irakier som föredrar att vara anonyma en stund till. Vi lever på en sjö av olja, men se hur vi lever, klagade Fik Abed när jag träffade honom häromdagen. Vi har inte fått en dinar av den oljan. Saddam har tagit allt. Liksom alla andra jag träffat så röstade han på Saddam Hussein i folkomröstningen i oktober. Det fanns väl nu ingen som trodde på det 100-procentiga valresultatet, men det tål ändå att lyssna på Fik Abed i dag. |Det kändes givetvis inte bra att lägga sin röst på honom, men vilket val trodde du vi hade. Han drar med fingret över strupen. I går var det i stället Saddams regim som slutligen fick sin strupe avskuren. 35 år av tyranni är till ända. Nu väntar Fik Abed och miljoner irakier bara på beskedet om vad som hänt med Saddam Hussein. Väntar och hoppas att även han är borta. För evigt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!