Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Larsson

Juncker var ingens favorit till posten

Jean-Claude Juncker. Foto: Yves Logghe

LONDON. Jaha, det är väl just ingen som jublar över detta.

Men Jean-Claude Juncker kan onekligen sitt EU.…

Fast det är det kritikerna inte gillar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De starkaste motståndarna finns här i Storbritannien. Premiärminister David Cameron bröt mot god EU-sed och tvingade fram en omröstning om mannen han är så förfärligt emot och åkte som alla visste på storstryk.

Här i den brittiska pressen har Jean-Claude Juncker utmålats som en smått alkoholiserad, storrökande extremist som vill förvandla EU till en USE, United States of Europe.

Det är att ta i. Fast i sanningens namn rådde ingen större entusiasm just någonstans för att Luxemburgs förre premiärminister nu blir ny ordförande för EU-kommissionen.

Till och med Tysklands förbundskansler Angela Merkel är egentligen rätt sval, men när hon antydde att hon kanske inte skulle stödja honom så fick hon så mycket kritik på hemmaplan att hon snabbt ställde sig bakom honom igen.

Och visst, Jean-Claude Juncker var ju en av de så kallade spitzenkandidaterna, toppkandidaterna, i EU-valet. Han var kandidat för Europeiska folkets parti, den partigrupp som också fick flest röster i valet.


Det var en nymodighet
i årets EU-val, ett sätt att fördjupa demokratin hette det, att ge EU-parlamentet mer makt.

Fast ministerrådet består ju av regeringschefer från medlemsländerna och de är ju också demokratiskt valda. Så det var inte helt säkert att de skulle lyssna.

Men det var alltså precis vad de till slut gjorde i dag när Juncker nominerades. Det betyder att det i praktiken är klart, han blir EU-kommissionens nya ordförande, efter tio år med portugisiske José Manuel Barroso.

På ett sätt är Juncker ett naturligt val. Han har lång erfarenhet av EU-arbete bakom sig, han var en av arkitekterna bakom euron och spelade en tung roll under EU-krisen.

Ett grundproblem med euron är att ländernas finanspolitik inte är bättre koordinerad, och Juncker står för mer överstatligt samarbete och koordinering.

Men vänta, är det inte precis det som EU-väljarna protesterade emot? Mmm, det var just det.


Aldrig förr har de EU-kritiska partierna vunnit så många röster som i årets EU-val. Fast någon majoritet fick de nu inte, långt därfirån.

Inte desto mindre så kommer Jean-Claude Juncker att kännas som en örfil för många av EU-motståndarna. De som vill att EU ska få mindre att säga till om, inte mer. De som vill se omfattande reformer.

Samtidigt var Juncker onekligen kandidat i valet, även om hans namn inte fanns på någon röstsedel. Hans partigrupp blev den största, även om den förlorade röster jämfört med valet 2009. Komplicerat med andra ord. Som så ofta.

EU består av 28 länder och det är ingen lätt uppgift att hitta ett namn som alla kan samlas bakom. Jean-Claude Juncker var knappast någons favorit, men han ett ganska gott alternativ tyckte de flesta.

Och det brukar räcka långt i EU.