Mats Larsson
Det har hållits många parader och högtidliga tal i Iran de senaste dagarna. Det har inte rått någon brist på viktiga datum.
I slutet av januari hade det gått 40 års sedan shahen lämnade Iran för sista gången, den 1 februari 1979 återvände så Ayatollah Khomeini hem efter exilen och den 11 februari intogs slutligen regeringsbyggnaderna, tv-stationen och andra viktiga installationer.
Revolutionen hade segrat. Men drömmen om ett nytt, fritt, demokratiskt Iran kom snabbt på skam.
Ayatollah Khomeini hade talat vackert om det från exilen i Frankrike, men när han väl grep makten så utmanövrerade de religiösa ledarna snabbt de demokratiska krafterna.
Khomeini svek snabbt sina löften
När dåvarande premiärministern Bani Sadir ville genomföra en folkomröstning 1981, så gjorde Khomeini klart vad som gällde:
– Om 36 miljoner kan säga ja, så kan jag säga nej.
Abbas Abdi var med och stormade den amerikanska ambassaden 1979. Han hade stora förhoppningar då, men säger nu till Deutsche Welle:
– Om vi hade vetat då att våra önskningar inte skulle uppfyllas de kommande 40 åren så hade vi inte stöttat revolutionen.
Och han är ändå en man. Det var kvinnorna som blev de stora förlorarna efter Irans revolution. De förvandlades i praktiken till andra klassens medborgare och behandlas så delvis ännu i dag.
Nej, Iran har aldrig varit något Saudiarabien, men likafullt förlorade de en rad rättigheter de haft under den tidigare, mer sekulära regimen.
Revolutionen berövade kvinnorna många rättigheter
Iran hade haft en rätt så progressiv familjelagstiftning, men den ersattes av nya lagar som satte männen i främsta rummet. Skilsmässa, polygami, vårdnadsrätten till barnen blev männen sak att bestämma kring.
Kvinnorna behövde männens tillstånd för att exempelvis resa utomlands. Och nya klädregler infördes. Alla kvinnor måste fortfarande täcka sitt hår med en slöja när de vistas utomhus.
Men allt har inte varit negativt. Sedan revolutionen 1979 så har landets kvinnor utbildat i en omfattning som landet aldrig sett förr. Ja, i dag är det fler kvinnor som tar examen från universitetet än män.
Och det börjar märkas i samhället. Det är i dag ofta kvinnorna som spelar en tung roll i protester och i krav på förändringar. En kamp som för en del slutar i fängelse, eller värre.
Som Neda Agha-Soltan. Hela världen bevittnade hennes död när hon vid de stora protesterna efter presidentvalet 2009 sköts ihjäl av en poliskula. Hon förblödde framför kameran.
Eller som Vida Movahedi. Det var hon som under de stora protesterna vid årsskiftet 2017/18 - de största sedan den Gröna rörelsen 2009 - tog av sig sin vita slöja och viftade med den som en flagga på en gata i Teheran.
Hon greps några timmar senare, men någon hade filmat henne och lagt ut det på sociala medier. Det fick stor spridning. Censur förekommer men Iran är inte Kina, och sociala medier som Instagram är exempelvis öppet för alla.
Många aktivister gripna
Bilderna på Movahedi startade en rörelse på sociala medier som kallas ”Vita onsdagar”. Flera av deltagarna har gripits, under 2018 har enligt Amnesty International minst 112 kvinnliga aktivister spärrats in.
– Jag blev slagen av moralitetspolisen och de spärrade in mig i en isoleringscell, säger Shaparak Shajarizadeh, 43, till CNN.
– Jag hungerstrejkade i en vecka, innan jag släpptes.
Hon greps tre gånger 2018 och har nu flytt till först Turkiet och sedan till Kanada. Men aktiviteterna fortsätter i Iran.
Och kvinnorna har bit för bit, år för år, ändrat på vad som i praktiken är tillåtet på städernas gator. För förändringar har skett.
Den religiösa polisen ingriper numera betydligt mer sällan mot kvinnor som exempelvis visar för mycket hår, eller bär för korta rockar. I fjol kunde kvinnor för första gången någonsin gå och se en fotbollsmatch när iranska klubben Persepolis mötte en japansk klubb i en asiatisk mästerskapsfinal.
Irans många unga - över hälften av landets 80 miljoner invånare är under 35 år och alltså yngre än revolutionen - har i regel en god bild av vad som händer utanför landet. De hänger med via dels internet, dels satellit-tv.
Och många där anser inte att revolutionen är något att fira.
– Vi hade en del mål och anser fortfarande att de var riktiga, säger 22-åriga Farzad Farahani till AP.
– Vi hade kraven och anser att de var rättvisa, men revolutionen har inte uppfyllt dem.
De unga drömmer om utlandet
Det fanns en viss optimism 2015 när Iran slöt kärnenergiavtalet med omvärlden, men sedan USA under Donald Trump i fjol lämnat det och åter infört sanktioner så är ekonomin ännu en gång hårt pressad. Så många unga drömmer i stället om ett liv utomlands.
– Alla jag känner planerar att försöka ta en examen och lämna Iran, säger 27-åriga Mania Filum. De som stannar är barn till rika pappor som äger fabriker eller har bra jobb.
Och även om kvinnornas aktivism lett till en del förändringar så är det fortfarande i allra högsta grad männen som styr landet. En del förhoppningar sattes till landet mer reforminriktade president Hassan Rouhani, men han gjorde många besvikna när han inte utnämnde en enda kvinnlig minister.
Och i parlamentet sitter bara 17 kvinnor av 290. Det var ändå en fördubbling av antalet kvinnor jämfört med valperioden innan.
I politiken - som i så mycket annat - så förblir Irans kvinnor andra klassens medborgare.
