Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Larsson

Hon grät över sitt eget misslyckande

Theresa May kunde inte hålla tårarna tillbaka. Foto: ALASTAIR GRANT / AP TT NYHETSBYRÅN
May höll pressträff där hon meddelade sin avgång på 10 Downing street. Foto: NILS JORGENSEN/REX / NILS JORGENSEN/REX REX

BUDAPEST. Under de sista sekunderna kunde inte Theresa May hålla tårarna tillbaka. 

Hon vet att detta är hennes misslyckade.

För till stor del har hon sig själv att skylla att det blev så här.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon har sett lidande ut många gånger, Storbritanniens avgående premiärminister Theresa May. Men nu är det över.

Den sjunde juni avgår hon formellt, men stannar kvar i Downing Street nummer 10 till dess att de Konservativa utsett hennes efterträdare som partiledare och premiärminister.

En av de sista uppgifterna hon får blir att ta emot USA:s president Donald Trump som anländer till London den 3 jun.

Det var också tänkt att parlamentet då för fjärde gången skulle rösta om Mays senaste kompromissförslag kring hur Storbritannien ska lämna EU. Men det stod klart att det bara skulle bli ett fjärde rakt nederlag för henne.

Och det verkar ha blivit droppen för henne. Hon hade inte längre några alternativ kvar, hennes eget parti var i uppror.

Och som en sista örfil så kommer hon på söndag kväll att se resultatet av det EU-val som britterna just genomfört. Det lär bli katastrofala nyheter även det.  Det Konservativa partiet har legat på femte plats i en del mätningar.

Vi talar alltså om Winston Churchills, om Margaret Thatchers Konservativa parti, ett parti som tillsammans med Labour helt dominerat Storbritanniens politik. Det är ett djupt förnedrande slut för Theresa Mays dryga 1000 dagar som premiärminister.

Nu är detta EU-val förstås speciellt. Det är ett val som britterna inte var tänkta att delta i eftersom de redan skulle ha lämnat EU. Så blev det inte, men detta är ett val som inte betyder mycket för britterna, mer än som en chans att proteströsta.

På sätt och viss har det alltid varit lite synd om Theresa May. Hon var den vuxna i rummet som tog över efter att David Cameron slunkit ut med svansen mellan benen och de politiker som lett Brexit-kampanjen 2016 huggit knivar i ryggen på varandra efter valresultatet.

Hon var aldrig någon brexitör själv. Hon hade hållit en låg profil inför folkomröstningen men tillhörde den del av partiet som ville att Storbritannien skulle stanna i EU.

Det var ingen lätt uppgift hon hade framför sig, men det var hon som var landets premiärminister, det är hennes beslut som styrt landet till det kaos som rått de senaste månaderna.

Ett sådant var att utlösa paragraf 50 i mars 2017, innan hon egentligen hade någon plan för hur Storbritannien skulle lämna EU. Men därmed började klockan ticka och det gav EU trumf på hand.

Minns också att Brexit-omröstningen slutade hyfsat jämnat och splittringen fanns i båda de stora partierna. Men May var aldrig intresserad av att sträcka ut handen till oppositionen och försöka hitta en bred lösning.

För May var de Konservativa partiets enhet det viktigaste och hon valde att stryka brexitörerna i det egna partiet medhårs genom att sätta upp hårda gränser, som att Storbritannien skulle lämna både EU:s inre marknad och tullunionen.

Det skapade problemet med den irländska gränsen, ett dilemma som fortfarande inte är löst och som är en viktig del av förklaringen till varför utträdesavtalet aldrig gått igenom parlamentet.

Sedan fattade May det för henne ödesdigra beslutet att utlysa nyval 2017. Hennes Konservativa parti hade en egen majoritet efter valet 2015 men hon hoppades utöka den. Det blev tvärtom. Hon förlorade majoriteten och har sedan dess styrt landet med stöd av nordirländska DUP, ett parti som varje gång röstat ner hennes utträdesavtal.

Så till slut gick det inte längre. Brexitörerna i partiet försökte avsätta henne redan i december i fjol, men misslyckades.

Stadgarna säger att en ny förtroendeomröstning inte kan äga rum förrän om tidigast ett år, men så impopulär har hon blivit att en hemlig omröstning har genomförts för att ändra på stadgarna.

När nu Theresa May försvinner så kommer förstås också Brexit processen att läggas på is under ett antal veckor eller månader. Det lär ta ett antal veckor innan hennes efterträdare utsetts.

Valprocessen äger rum i två steg, där först de Konservativa parlamentsledamöterna gallrar ur antalet kandidater till dess att två återstår. Dessa två får sedan partiets cirka 125 000 medlemmar rösta om.

Det tros inte finnas någon brist på intresserade, från miljöminister Michael Gove till utrikesminister Jeremy Hunt.  Överst i opinionsmätningarna ligger den förre utrikesministern Boris Johnson, en av ledarna i Brexit-kampanjen 2016.

Johnson är en stor beundrare av Winston Churchill. Säkert är att det lär krävas någon med Churchills talanger för att reda ut den röra Brexit ställt till med. Theresa May hade det inte.