Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Larsson

Hans seger påminner om Barack Obamas

USA 2008. Foto: Alex Brandon / AP
Frankrike 2017. Foto: IBL

PARIS. Det är lite Barack Obama över den unge Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet.

Så det tål att påminnas om hur det slutade för Obama.

Med president Donald Trump.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var imponerande scener som utspelade sig i går kväll vid Louvren i Paris. Ett hav av franska flaggor, Beethovens ”An die Freude” och en just korad vinnare som talade till sin nation.

Det var också optimismens seger över pessimismen, det var en vision av framtiden som går ut på att riva murar, inte bygga dem. Det var hoppets djärvhet.

De där sista orden är också titeln på den bok Barack Obama skrev inför valet 2008. Och nog var det lite Obama-stämning i natt i Paris. Obama dök ju för övrigt upp under valspurten i Frankrike och ställde sig officiellt bakom nykomlingen Macron.

Själv bevakade jag Marine Le Pens valvaka, så jag fick bara följa Macrons tal och folkhavet framför honom via tv-rutan. Men jag var på plats i Grant Park, Chicago 2008 där Obama firade sin seger och det var dit tankarna for.

 

Obama valdes i en tid av djupaste finansiell kris i ett krigstrött USA. Han var verkligen hoppet om en ny framtid.

Så mörka och svåra tider är det inte i Frankrike, men särskilt muntra är de inte heller. Undantagstillstånd råder än efter alla terrordåd till exempel. Och det är många, många i väst som drar en lättnadens suck över att Marine Le Pen och hennes nationalism stoppades i de franska vallokalerna och stoppades rätt rejält.

Men hoppets djärvhet tar en politiker bara så långt. Det var något den rätt oerfarne Barack Obama fick erfara som president.

Ingen kan ifrån honom de snabba insatser han gjorde för att hejda de värsta följderna av den finansiella kollapsen. Krisen hade kunnat bli än långvarigare, USA:s bilindustri hade kunnat gå under.

Men det var främst under de första två åren han fick något gjort, inklusive Obamacare som republikanerna nu börjat riva ner. Hoppet övergick i frustration när republikanerna övertog kontrollen över kongressen och det mesta körde fast för Obama.

Samma folk som valde Obama 2008, beslutade sig sedan för att ersätta honom med hans diametrala motsats åtta år senare. Donald Trump. En påminnelse för Emmanuel Macron om vad som står på spel.

Macrons första viktiga mål blir nu vinna en majoritet för sitt nystartade parti En Marche vid valen till nationalförsamlingen i juni. För tillfället har partiet inte en enda plats där, det bildades ju först i april i fjol.

 

Så det blir ingen liten uppgift. Sannolikheten är rätt hög att han kommer att styra landet med stöd av partier som inte backat honom som president.

Hans tröst är att polariseringen inte är lika hård som i USA. Det finns tillräckligt med mittorienterade socialister eller republikaner (de franska alltså) för att ge honom hjälp på vägen.

Men Frankrike är ett notoriskt svårt land att reformera även med parlamentariskt stöd. Ett land som gjort strejkandet till en konst. Ett land där folk arbetar bara 35 timmar i veckan och går i pension vid 62 och inte stillatigande tänker låta någon ändra på det.

Och fransmännen har under de senaste åren haft en förmåga att snart tröttna på den president de sänt i väg till Elysée-palatset. François Hollande försökte inte ens försvara sitt jobb.

Det är vackert att se en politiker vinna på optimism och hopp om något nytt. Emmanuel Macron har just gjort det.

Det är inte bara Frankrike som har anledning att hoppas att han lyckas. Motreaktionen kan bli stark annars. Se vidare USA.