Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mats Larsson

Ett trängt, förnedrat grekiskt folk har talat

LONDON. Ett trött, trängt grekiskt folk har talat.

Och gett de styrande en svidande örfil som känns ändå borta i Bryssel och Berlin.

Men det blir inte lätt för segraren Alexis Tsipras och hans vänsterradikaler i Syriza att infria alla sina vallöften.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det gick alltså som de flesta väntat i Grekland. Syriza – ett protestparti långt ut på vänsterkanten – blev de stora valsegrarna.

I normala tider skulle Alexis Tsipras och hans partikamrater av kommunister, maoister och andra vänsterradikala inte fått många procent. De flesta inser nog att partiets många vallöften inte går ihop.

Men detta är inte normala tider. Greklands ekonomi har kollapsat med 25 procent sedan krisens början, tusentals lever utan el för de har inte råd med räkningarna, arbetslösheten är enorma 26 procent.

Och långt borta i huvudstäderna Bryssel och Berlin sitter mäktiga män och kvinnor som krävt de åtstramningar som de anser behövs för att Grekland ska ha en chans att gräva sig ur det hål landet hamnat i.

Ny demokratis Antonis Samaras som varit premiärminister de senaste två åren har kunnat peka på att ekonomin försiktigt vänt. Landet har fått enormt finansiellt stöd utifrån och han har i gengäld stramat åt.

Han ville fortsätta med det. Han bad om tålamod. Han varnade för konsekvenserna om Syriza tar över.

Nå, tålamodet visade sig vara över för grekerna. Många av väljarna inser nog att Tsipras löften delvis är rätt tomma ord, men han gav ändå något som saknats de senaste åren. Hopp om någon slags positiv förändring.

Och det spelar då egentligen ingen roll att hans siffror inte går ihop. Folket vill tro på honom. Och folket har nu talat.

Det var när detta skrevs oklart om Syriza får egen majoritet i det grekiska parlamentet. Partiet kan falla på målsnöret. Och det vore kanske bäst - även för Tsipras.

För om Syriza tvingas samregera med ett annat parti så går det ju alltid att skylla på koalitionspartnern när det står klart att alla de generösa löftena inte kan infrias.

Redan i februari behöver Grekland en ny utbetalning av de räddningslån som EU beviljat. Men då vill EU se att landet verkligen fortsätter med de reformer som Bryssel krävt.

Alltså de reformer som Syriza gått till val i protest emot. Och många greker må ha jublat i natt, men förbundskansler Angela Merkel i Tyskland gjorde det garanterat inte. Minns att hon har väljare även hon, och tyskarna är hjärtligt trötta på grekerna.

Tyskland har varit den tyngsta och tuffaste rösten i kraven på fortsatta grekiska åtstramningar. Om EU skulle lätta på kraven så finns faran att andra, större och viktigare länder än Grekland följer efter.

Så en tuff verklighet väntar nu för Alexis Tsipras. Det är många greker som blir besvikna om han ger vika.

Samtidigt behöver landet pengarna. Om ingen viker ner sig i sina krav, så finns möjligheten att Grekland tvingas lämna euron.

Frågan var högaktuell redan 2012 när Grekland senast gick till val. Den gången rådde närmast panik i Bryssel. Känslorna har lugnat ner sig sedan dess och EU och den Europeiska centralbanken har fattat beslut som kommer att begränsa skadeverkningarna av en grekisk exit.

I Grekland lär dock smärtan bli desto större. De svåra, tuffa valens tid är inte över för landet.

Fast egentligen borde Grekland från början följt Marx gamla regel. Nej, jag menar inte Karl! Groucho:

– Jag vill inte tillhöra en klubb som skulle acceptera mig som medlem.

Grekland platsade aldrig i euroklubben. Landet borde inte ha sökt sig dit. Borde inte ha släppts in.