Mats Larsson

Det våras för Putin och de starka männen

Vladimir Putin.
Foto: ALEXANDER ZEMLIANICHENKO / AP TT NYHETSBYRÅN

MOSKVA. Det blir som väntat sex år till med Vladimir Putin.

Men det är inte bara ryssarna som jublar över det.

Det våras för den starke mannen på många håll och det är politiker som Putin som visat vägen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Någon spänning var det ärligt talat aldrig. Vladimir Putin har byggt upp ett auktoritärt system under demokratisk fernissa i Ryssland som garanterar att han vinner de presidentval han ställer upp i.

Ett system som också berövar ryssarna realistiska alternativ. Verkliga konkurrenter får inte chansen att växa sig till ett hot. Få tog årets motkandidater på allvar, Putin allra minst.

Putin fick 76,7 procent av rösterna, en förkrossande seger över de sju dvärgar han hade emot sig. Det är den högsta siffran han fått någon gång i ett presidentval. 

I sanningens namn skulle Vladimir Putin förmodligen ha vunnit det här även om spelreglerna varit korrekta. Han är populär i breda ryska lager.

Valdeltagandet blev 67 procent, en liten uppgång jämfört med det förra valet 2012. Det är även det en siffra som Putin lär vara nöjd med. Jämför exempelvis med USA där 55, 4 procent deltog i valet 2016.

Putins svagaste ögonblick kom just för sex år sedan när han återfick presidentmakten och oppositionen samlade tusentals i stora protester. Några sådana väntas inte denna gång.

Jag har intervjuat många ryssar som talar om hur Putin är en handlingens man, en person som gett Ryssland respekten åter. Det finns en väldig kraft i en nations värdighet. Eller kanske snarare i förlorad sådan.

Putin har för länge sedan insett det.  Även hans kritiker, håller i regel med om att han ryckte upp landet efter 1990-talets kaotiska och mörka år. Ni lyssnar på oss igen, som Putin själv konstaterade i ett stort tal inför valet där han visade upp landets nya vapen. 

Många jag talat med har också lyft fram Rysslands annektering av Krim som ett positivt exempel. Putin agerar. Han handlar. Han är stark.


Han har nu suttit längre vid makten än Sovjetledaren Leonid Brezjnev. Bara Josef Stalin har styrt från Moskva längre efter tsartiden. Putins plats i historieböckerna är garanterad.

Han är på sätt och vis den typ av ledare många i väst trodde försvunnit från historien när muren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes två år senare. Det skulle ju inte finnas någon plats för dem när den liberala demokratin segrat och historien tagit slut.

Det ser lite annorlunda ut nu, nästan 30 år senare. Och Vladimir Putin är långt ifrån ensam med denna modell, ett auktoritärt styre insvept i nationalistisk flagg. En värld där gränser är något att försvara och där Europas liberalism ses med snarast förakt, som något svagt och impotent.

I Turkiet stryper Recep Tayyip Erdogan bit för bit demokratin till döds och inför ungefär samma typ av styre som Putin gjort. Erdogan firade i går sin senaste militära framgång när den kurdkontrollerade staden Afrin i nordvästra Syrien föll.

Om en dryg vecka kommer Egyptens president - Abdel Fattah al-Sisi - att bli omvald med förkrossande majoritet i Egypten. I Kina har president Xi Jinping just sett till att han kan behålla makten på livstid.

Och i Vita huset sitter en man som verkar ha större beundran för personer som Vladimir Putin och Xi Jinping än allierade som Angela Merkel eller Emmanuel Macron.


Men Putin-beundrarna finns också i Europa och en del har så smått börjat kopiera hans modell även där.  Ungerns premiärminister Viktor Orban kommer med största sannolikhet att leda sitt Fidész till en ny seger när ungrarna går till val i april.

Precis som Putin har Orban gjort det allt svårare för oppositionen att ta tillbaka makten. De flesta ungerska medier pumpar ut hans budskap. Orban har själv hyllat den illiberala demokratin.

Putin har också sympatisörer både bland höger- och vänsterpopulister i Europa. Och de rycker fram, nu senast i Italien. Samtidigt har de gamla mittorienterade partierna som styrt Europa sedan andra världskriget på sina håll imploderat. 

Ryssarna kallar ofta Putin för en ”muzjik”, ett ord svårt att översätta men det frammanar bilder av någon från folket, någon maskulin, en riktig karl.

Den raka motsatsen mot en metrosexuell från storstan. ”Muzjik” är en stil som går hem även på många platser utanför Ryssland.

Putin har nu fått mandat att sitta fram till 2024. Då är han 71 år och får enligt konstitutionen inte bli omvald en gång till.

Xi Jinping har just ändrat på sådana regler i Kina utan att någon kunde göra mycket åt det. Det återstår att se hur Vladimir Putin väljer att göra sorti. Klockan tickar, men tidseran är hans.