Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Mats Larsson

Därför agerar Putin som han har gjort

Foto: ALEXEI NIKOLSKY / KREMLIN POOL / SPUTN / EPA TT NYHETSBYRÅN

Vladimir Putin har länge velat lägga beslag på Ukraina.

Så vad fick honom att just nu agera som han gör?

Det är tillfället som gör tjuven, heter det.

Det fungerar rätt bra som guide.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är många politiker och analytiker som den senaste tiden konstaterat att det antagligen bara är Vladimir Putin som vet vad som väntar härnäst. Om nu ens han vet det.

USA och Storbritannien börjar tömma sina ambassader i Kiev och varnar för krig. Andra tror att Putin i grund och botten bluffar, att han vill ha eftergifter, men inte att han på allvar planerar att militärt erövra Ukraina.

Oavsett analys, så är det svårt att komma runt det faktum att det är Vladimir Putin och Ryssland som skapat krisen vi befinner oss i.

Ja, den ryska militären kan onekligen förflytta trupp som den vill inom Ryssland, men när 100 000 mobiliserar kring Ukrainas gräns och förband även sänds från östra Ryssland till dess västliga gränser, så skapar det spänningar och oro.

Vad har Vladimir Putin i kikarn? En hel värld undrar.
Foto: ALEXEI NIKOLSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

När sedan Ryssland mycket offentligt publicerar ett färdigt avtal om en ny säkerhetsordning i Europa och varnar för följderna om Moskva inte får sin vilja fram, så är det inte så konstigt att omvärlden och Nato reagerar.

Som genom att mobilisera egna militära förband och sända flyg och fartyg till östra Europa. Kremls presstalesman, Dmitrij Peskov, hävdade på måndagen att det är Nato som ”trappar upp spänningarna”, men det är den ryska hönan som lagt det här ägget.

Så vad har fått Putin att agera som han gjort de senaste veckorna? Det är lite komplicerat. Tiden talar både för att detta kanske är ett tillfälle för Ryssland att utmana, men samma tid håller på att rinna iväg för Putin.

Låt oss börja i Ukraina. Putin har länge gjort klart sin åsikt, att Ukraina egentligen inte är något riktigt land.

Ukraina har från självständigheten 1991 tittat både västerut och österut. Putins önskan är att blicken ska vara fast riktad mot öster, mot Ryssland.

Men utvecklingen går åt motsatt håll, inte minst på grund av den ryska annekteringen av Krim 2014 och det lågintensiva kriget i östra Ukraina. En minoritet av ukrainarna var för Nato-medlemskap före 2014, en majoritet är för det nu.

Spänd väntan på östfronten. Ukrainska soldater vid skyttegravarna vid fronten mot det av ryska separatister kontrollerade Donbas.
Foto: VADIM KUDINOV/SIPA/SHUTTERSTOCK / VADIM KUDINOV/SIPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Även i östra Ukraina, där sympatierna för Ryssland alltid varit som starkaste, anser 60 procent av dem som föddes efter 1991 att framtiden finns i väst och i EU. Allt fler talar ukrainska, inte ryska.

Så om Putin menar allvar med att knyta Ukraina närmare sig så är tiden inte hans vän. Det kan vara läge att agera nu.

Putins största internationella oro är USA. Men se hur utvecklingen går där. En stor minoritet av de amerikanska väljarna anser inte ens att Joe Biden är en legitim president. Putin är inte ensam om att se USA som land på nedgång.

Putin bevittnade sedan förstås - som hela världen - det kaosartade uttåget från Afghanistan. Och Biden är inte den första amerikanska presidenten som dragit slutsatsen att amerikanerna är trötta på militära insatser i länder långt borta.

USA har nu försatt förband i höjd beredskap och även om inget tyder på att USA är berett att militärt försvarar Ukraina, så kan Putin möjligen ha missbedömt den amerikanska beslutsamheten. 

Sedan har vi Kina. Även Kina är intresserat att skapa en ny världsordning. Och Vladimir Putin kommer mycket bra överens med Xi Jinping.

Både Peking och Moskva har en djup misstro mot USA och anser uppriktigt att USA använder demokrati och mänskliga rättigheter som ett vapen för att undergräva både Putins och Xis makt.

Kina bygger upp parallella strukturer och organisationer där USA inte dominerar. USA hotar Putin med massiva sanktioner, men Ryssland har byggt upp en stor valutareserv och kan troligen räkna med stöd och hjälp från Kina ifall Washington försöker knäcka landet ekonomiskt. 

Slutligen har vi tillståndet i Europa, och viktigast då i det största och mäktigaste länderna. Storbritannien har agerat mycket offensivt, men har samtidigt tappat inflytande i Europa efter Brexit. Och Boris Johnson har som bekant stora egna problem på hemmafronten.

Tyskland är ordentligt beroende av den ryska naturgasen och vill ogärna konfrontera Ryssland alltför öppet. Socialdemokraten Olaf Scholz är ny förbundskansler och leder en rätt skör trepartikoalition som är splittrad bland annat kring frågan hur tufft Berlin ska vara mot Moskva.

Och slutligen har vi Frankrike där Emmanuel Macron har som ambition att vara EU:s verkliga ledare och som i förra veckan lade fram förslag att EU ska föreslå en ny säkerhetsordning och sedan samtala med Ryssland.

Macron är dock också alltmer upptaget av det franska presidentvalet. Det är inte alls säkert han blir omvald.

Allt detta kände Putin till i höstas när de ryska förbanden först började placeras ut i närheten av Ukraina. Tillfällen som möjligen gjorde tjuven.

Därmed inte sagt att inbrottet blir framgångsrikt. Eller ens att det blir av. Än är fönsterrutan hel.