Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mats Larsson

Börjar likna 30-åriga kriget i Mellanöstern

LONDON. Det känns som om Mellanöstern och islam inlett sitt eget 30-åriga krig.

Regionen sliter sig i bitar precis som Europa på 1600-talet.

Och verkningarna känns även i Danmark och i Frankrike.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är långt från Köpenhamn till Mosul. Eller från Paris till Raqqa.

Men det våld som nu drabbat den danska huvudstaden och i januari hemsökte Frankrike har direkt eller indirekt sina kopplingar till den tragedi som utspelar sig främst i den arabiska världen i dag.

För där pågår något som börjar likna vårt eget 30-åriga krig. En konflikt som främst utkämpades i nuvarande Tyskland mellan 1618 och 1648 när katoliker och protestanter från när och fjärran slaktade varandra.

Vi ser i dag hur stater som Syrien och Irak delvis kollapsar i en konflikt som skär över flera dimensioner och frontlinjer. En går mellan sunni- och shiamuslimer, en annan går mellan fanatiska islamister inspirerade av salafiströrelsen, och moderata muslimer.

Mannen som gick till attack i Danmark hade samma mål som bröderna Kouachi och Amedy Coulibaly i Paris. Först en attack mot yttrandefriheten, sedan mot judiska mål.

I Paris fanns kopplingar till al-Qaida på den arabiska halvön, i Danmark är det oklart än. Men säkert är att en grupp som IS ger sitt klara godkännande och gillande till den här typen av attacker.

 

IS ägnar sig dagligen åt det. Och gör betydligt värre saker. Det finns inga judar kvar att döda i deras områden. Men de finner så många andra måltavlor, från muslimer med ”fel” trosgren, till homosexuella.

Någon yttrandefrihet finns givetvis inte i det kalifat som Abu Bakr al-Baghdadi utropat. Ingen västerländsk journalist kan operera öppet på deras område.

Och konflikten sprids. Libyen har i praktiken kollapsat efter diktatorn Moammar Khadaffis fall, i Jemen har shiamuslimska houthi just drivit bort presidenten från makten och landet anses nu så farligt att västerländska ambassader evakuerat.

I ena ringhörnan i denna konflikt finns sunnimuslimska Saudiarabien. Ett land som finansierat den radikala gren av islam som IS vuxit fram ur.

I den andra finns shiamuslimska Iran, vars axel i dag går från Teheran till Bagdad, Damaskus och Beirut.

 

Syrien är den främsta scenen där alla dessa krafter möts och kolliderar. Det har utlöst den största flyktingkatastrofen i modern tid.

Det flesta syriska flyktingar finns i grannländerna. Frågan i vilken omfattning EU ska öppna portarna splittrar politikerna och länderna. Sverige och Tyskland tillhör de mest generösa, ett land som Storbritannien har tagit emot 90 syriska kvotflyktingar.

Så Mellanöstern är en region i djup, djup kris. Det är svårt att se något lyckligt slut under lång tid framöver.

Via internet, sociala medier och radikala predikanter i en del moskéer lockas även missnöjda individer i väst in i malströmmen.

Danska och franska judar blir ersättningsoffer för israeler, som ”straff” för Israels aktioner mot palestinier i Gaza. Plötsligt måste vi ha bevakning kring synagogor och judiska skolor.

 

Vi lever i en alltmer sammanflätad värld. En teckning på en rondellhund i en svensk lokaltidning kan på några dagar tända våldsamma protester på andra sidan jorden och dödshot utfärdas av organisationer långt borta men med anhängare på betydligt närmare håll.

Lösningen på allt detta ligger till syvende och sidst i Mellanöstern. Det är vackert att Paris gator fylls av protester efter terrordåden, men det är när Riyads gator fylls av liknande protester mot intolerans och extremism som det verkligen finns hopp om förändring.

Det kommer att ta tid. Det tog tid för Europa också. Allt slutade i den westfaliska freden 1648, samtidigt startpunkt och grundstenen för det internationella system vi har än i dag med nationalstater som aktörer.

Ironiskt nog är det just detta system som nu håller på att bryta samman i Mellanöstern och på en del andra håll. Stater kollapsar.

Vi känner av verkningarna även hos oss, men det i särklass största lidandet drabbar invånarna i Syrien, Irak, Libyen, Nigeria, Somalia, etcetera. Listan blir dessvärre för tillfället bara längre.