Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marie Söderqvist

Marie Söderqvist: I Japan finns inga sjuka barn på dagis

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett lands reklam säger rätt mycket om dess egenheter. I amerikansk TV är det ständig reklam för mediciner mot halsbränna, vilket förstås beror på att amerikaner äter för mycket, är för tjocka och därför plågas av bland annat halsbränna.
Jag sitter och tittar på japansk TV här i Tokyo, och det är väldigt mycket reklam för olika krämer som ska hantera uttorkad hud. Det beror troligen på att japaner tvättar sig rätt mycket. Hygien i största allmänhet är ett påfallande inslag i stadsbilden i Tokyo.

Tokyo är en av världens största städer. 35 miljoner människor trängs där, ändå är det väldigt rent - märkligt rent, kliniskt rent.
Och rätt många som man möter i tunnelbanan eller på gatan ser just ut som om de vore på en klinik. De bär munskydd, sådana där som läkare och tandläkare brukar ha. De har inte det på grund av att de är rädda för att få fågelinfluensan eller någon annan farlig åkomma. De är förkylda. Just det, de som bär munskydden har dragit på sig en vanlig förkylning men vill inte smita andra och har därför av hänsyn till omgivningen på sig munskydd. Ganska storslaget, tycker jag.

På dagis här i Japan kommer inga sjuka barn över tröskeln. Dagis kan vara stora, med 100 barn eller så från fyra månader och uppåt. För att hålla sjukdomar borta måste man förstås vara väldigt noggrann med hälsa och hygien i en sådan miljö. Alla barn ska tempas innan de lämnas in och mitt på dagen.
Är något barn sjukt hamnar det på daghemmets sjuk-avdelning eller på ett sjukhus som dagiset samarbetar med. Sjuka barn är alltså inget som man behöver vara hemma för. De kan lämnas in på sjukavdelningar.
Men inget småfebrigt hostande barn kommer in på daghemmets vanliga avdelningar. Där är personalen stenhård och föräldrarna måste varje morgon när de lämnar sitt barn intyga med en namnteckning att barnet är friskt och inte har feber.

Efter min krönika om sjuka barn som lämnas på dagis den 22 oktober fick jag massor av mejl från för- tvivlade dagisfröknar som beskrev sin tillvaro där inlämnade sjuka barn tillhör vardagen. Och inte minst föräldrar som bara vägrade att komma och hämta när barnet blivit sjukt eller som kommer tillbaka med barnet redan nästa dag.

I Japan har man ju löst själva problemet: man erbjuder omhändertagande även av sjuka barn. Och så länge man isolerar dessa från de friska så begränsas smittspridningen. Att smitta ned andra är dessutom pinsamt. Det undviker man så gott det någonsin går.
Det vill säga i den fullpackade Tokyotunnelbanan hörs ytterst få hostningar eller nysningar. Och alla är oklanderligt rena om händer och skor, ytterrockar och väskor. Kanske är det en livsnödvändighet. Går man av eller byter vid Shinjukustationen gör man samma sak som 3,5 miljoner andra människor. Ja, 3,5 miljoner människor passerar Shinjuku på ett dygn. Det är fyra Stockholm på en station, varje dag. Jag känner redan bacillskräcken komma krypande inför återkomsten till Sverige - allt detta hostande och alla dessa vinterkräkvirus som kommer att överskölja mig.