Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marie Söderqvist

Kunde lika gärna varit parodi

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sveriges Radio har en massa intressanta program. Radiolyssnandet är det mest klassmarkerande som finns. I Stockholm är P1 störst. Det är för att en massa människor med läsande och tänkande jobb finns här och de slår tillsammans med pensionärerna på P1. Jag har lyssnat på radio som en 65-åring sedan jag var tjugo år. Det är med en viss hatkärlek jag följer nyheterna på P1 som inte längre har lika stort genomslag som de tidigare hade, men ändå: Eko-sändningarna sprider ut nyheter, likt en vattenspridare över landet. 

P1 får rätt ofta kritik för att vara programmatiskt vänster och med ett trist journalistiskt rättvisepatos när det är som sämst. Det vill säga inriktningen är att journalisten är folket och slåss mot de höga herrarna som borgerlig regering, direktörer, chefer, privata vårdcentraler, friskolor och annan koncentrerad form av ondska.  

 Nu kan man inte anklaga Ekots journalist Jesper Lindau för folklighet. I lördags intervjuade han Sveriges televisions vd, Eva Hamilton, i den omhuldade så kallade lördagsintervjun som Ekot förfogar över. Tvärtom, han var djupt upprörd över att Sveriges television sände något så folkligt som melodifestivalen. Han ansåg att denna tittarsuccé var så viktig att han ägnade halva programmet åt den och glömde göra någon övrig research. Mest arg verkade Jesper Lindau vara över att Sveriges television lät dem som medverkade ge ut skivor. Då, menade han, kunde man ju anklaga Sverige television för att bli ett marknadsföringsverktyg åt skivindustrin.  

Eva Hamilton svarade det enda man kan svara på en sådan fråga: tja, om vi inte bara ska visa upp artister som ingen vill titta och lyssna på i tv så är det klart att risken finns att tv-sändningar kan leda till att en artist säljer mer. Att arrangörerna som fixade den stora finalen i Globen tjänade pengar på det, var han också upprörd över. Alla som på något sätt tjänade pengar var han upprörd över.   

 Allt intressant om tv:s utveckling missade Lindau att fråga eftersom han klamrade sig fast vid frågan om pengar. Jesper Lindau kunde lika gärna ha varit en parodi på en antikommersiell radiojournalist från P1. Jag hade nog misstänkt att jag hade slagit på en repris på Public service, satirprogrammet på P1, om jag inte råkade veta att Jesper Lindau faktiskt finns. Han är verklig. Det vet jag, för jag opponerade på hans uppsats i idéhistoria på Stockholms universitet för sådär nästan 20 år sedan. Jag tyckte att den var skitdålig och lätt galen. Den handlade om kultur. Att inte ge bidrag var samma sak som censur, hävdade han på fullt allvar redan då, och en del andra stolligheter. Jag menade att censur ägnar sig Kina åt när de hindrar människor från att läsa det de vill, inte kulturkommittéer som ger avslag på ansökningar.  

 Men det intressanta är inte att Lindau som student hade märkliga åsikter. Det intressanta är att han fortfarande drivs av extrema vänsterståndpunkter och lyckats få ett av de finaste uppdragen på P1 -  lördagsintervjuerna. Lindaus frågor till Eva Hamilton säger oändligt mycket mer om tillståndet på Sveriges radio och Ekot än vad hennes svar sade om Sveriges television.