Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marie Söderqvist

Det enda smarta är titeln

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bitterfitta är ett roligt ord. Så heter Maria Svelands uppmärksammade roman. Jag hade inte läst den förrän jag tackade ja till att duellera med henne på bokmässan i Göteborg. Jag hade sett recensionerna och tittat på ett och annat inslag om henne på TV, så jag visste vad den handlade om: orättvisor. Ett verk om alla hemskheter en ung kvinna som tvingas gå på gymnasiet i en mindre svensk stad upplever. En text om det fasansfulla förtryck man utsätts för som kvinna i mediebranschen i Stockholm. Ja, jag är ironisk. Fast det är inte författarinnan. Hon är gravallvarlig och totalt humorlös i sin gestaltning av den golgatavandring som ger henne en son, en till synes medkännande och engagerad äkta man, ett roligt jobb och en lägenhet i Stockholms innerstad, samt vänner, dagisplats, journalistpriser och egen tid.

Efter att ha läst boken och försökt debattera med författaren är jag faktiskt rätt orolig. Hur kan man framföra sådan icke underbyggd dynga och bli tagen på allvar? Finns det en egen litterär kvot för kvinnor som påstår att allt sex de har haft varit våldtäkter och att alla tillkortakommanden de upplevt beror på patriarkatets förtryck? En kvot där man är befriad från alla de regler som gäller i övrigt för någon som vill föra fram ett budskap och bli tagen på allvar?
Maria Sveland bevisar genom sin bok gubbslemmens värsta fördomar (kvinnoförtryckande slemgubbar ser hon överallt: lärare, chefer, redaktörer, gynekologer), nämligen att kvinnor inte kan tänka, inte kan föra logiska resonemang och är hysterikor.
Jag är beredd att kalla Maria Sveland för just det, en hysterika. Om hon hade haft en annan teori om varför det är jobbigt att föda barn, göra karriär, hålla ihop förhållanden, förlika sig med sina föräldrar och allt annat som vuxenblivandet handlar om, hade hon avfärdats som lite stollig. Men nu när hennes tes går ut på att det är männens förtryck av kvinnor som gör allt så hemskt blir hon i stället hyllad. Hon skriver faktiskt, och framförde det dessutom på bokmässan, att kvinnor i Sverige har det som svarta i Sydafrika under apartheidsystemet. När jag frågade vad hon egentligen menar vägrade hon svara och ansåg sig orättvist påhoppad.

Kvinnor som kallar sig feminister
får uppenbarligen någon sorts frisedel från litterär kvalitet. Svelands bok är inte ens en halvdålig roman. Det är ingen roman alls. Det är en politisk pampflett som systematiskt mal sig igenom allt hemskt kvinnor kan råka ut för. Hemsk pappa, hemska pojkvänner, hemsk manlig gynekolog, hemsk manlig lärare, hemsk manlig chef, hemsk manlig kollega och hemsk man som inte lägger ned alla jobbplaner och är hemma med mamma och nyfött barn.
När Maria Sveland under vår debatt inte kunde försvara eller förklara sig tog hon till det löjligaste av allt och sade att det hela handlar om att vi inte tillhör samma generation.
Jag är precis som Maria Sveland 30-någonting, kommer från landet men bor i Stockholm med man och flera barn, har läst på universitet och jobbat i medierna. Det enda som är smart med boken Bitterfitta är titeln, i övrigt är den ett bevis på att kvinnor i vissa sammanhang kan komma undan med vilken skit som helst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!