Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Hur är det möjligt att detta kan ske?

Maria Rydhagen är krönikör och reporter på Kvällsposten. Foto: KVÄLLSPOSTEN
Vid häktningsförhandlingen nekade Mats Ludvigsson till att ha våldtagit kvinnan i garaget till ett köpcentrum i Växjö. Foto: Carl Carlert

Jobbet måste göras.

Snabbt. 

Och noggrant.

Det är det enda man kan säga efter att ha tagit del av hanteringen kring återfallsförbrytaren Mats Ludvigsson.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur är det möjligt att detta kan ske? En person mördar och blir dömd. Släpps, våldtar. Döms. Släpps. Våldtar igen.  

Händelseförloppet kan ge en känsla av att vårt rättssystem inte fungerar. Att det är söndrigt och korkat. Varför släpper de ut honom? När han beter sig på det där sättet – igen och igen.

Samtidigt är det grundläggande i vårt samhälle, att då du avtjänat ditt straff, så är du fri. Allt annat är en obehaglig mardrömsvision från ett läskig science fiction-film, eller en smutsig diktatur.

Det går inte heller att opponera sig emot att bedömningen i den rättspsykiatriska undersökningen gäller. Mats Ludvigsson anses inte ha en allvarlig psykisk störning, enligt det team av en socionom, en psykolog och en rättspsykiater som undersökt honom. Det är svårt att förstå. Men även när jag tar del av undersökningar där personen faktiskt anses ha en störning är den svår att greppa helt för en lekman. 

Det som sker är HELT SJUKT. 

LÄS MER: Mördaren Mats Ludvigsson slår och våldtar kvinnor  

Men det är svårt att argumentera för att det är fel.

En detalj, däremot, som är FEL, det är dröjsmålet i den tekniska undersökningen. 

Efter våldtäkten i Hovmantorp 2009 tog det två år innan Mats Ludvigsson kunde ställas inför rätta, eftersom den kriminaltekniska undersökningen tog så lång tid. Under tiden var han på fri fot.

Mats Ludvigsson, 42, har gång på gång återfallit i brott och har dömts för mord på en kvinna men också för misshandel och våldtäkt. Bilden togs när han hade stulit cd-skivor i Växjö och sedan knivhotat en anställd i butiken. Foto: Polisen

Två år är tyvärr ingen orimlig tid i sammanhanget. Som Kvällsposten har skrivit om flera gånger tidigare kan även mordutredare få vänta flera år på svar från NFC, Nationellt forensiskt centrum. 

”Arbetet med teknisk bevisning går så långsamt att fall läggs ner, misstänkta släpps eller sitter häktade för länge”, skriver Federico Moreno i en artikel från 5 februari i år.

Samma sak säger Kalla fall-utredaren Bo Lundqvist till Kvällspostens Micke Ölander i en artikel från 11 april i år.

– I april 2017 skickade vi saker till NFC och har fortfarande inte fått svar.

– Vi fokuserar just nu på det forensiska och det är därför det är så frustrerande när vi inte får svar.

Där är det något som är sönder, om ni frågar mig. Hur är det möjligt att polisen kan gripa gärningspersoner och säkra bevisning – och så processas den inte? Under ett års tid eller mer?

Det dröjsmålet är ett svek mot brottsoffren. 

Det finns en sak till att säga. Jag moraliserar inte nu – jag säger detta minst lika mycket till mig själv. 

Men när jag satt och lyssnade på vittnena under rättegången i Köpenhamn mot morddömde Peter Madsen, då var det en tanke som jag inte kunde slå ifrån mig.

Hur är det möjligt att så här många människor visste så här mycket konstiga, våldsamma och sjuka grejer kring den här personen – utan att något hänt?

Ibland säger man att det inte fanns några varningssignaler, att ingen kunnat ana vad som var på gång.

Men i fallet Peter Madsen blinkade signalerna så att hans omgivning måste fått ont i ögonen.

Kort sagt: Visst kan vi rasa mot polis, åklagare och domstolar när brottslingar inte stoppas. Men var finns resten av samhället? 

Hur agerar skolan? Hur agerar grannar? Hur agerar jag – när jag ser något? Det är behagligt att skylla på andra, men riktigt så enkelt är det inte.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!