Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Vi tror att mörkret flyr om vi göder det med usel schlager, fyllor och allsång

Den svenska folksjälen är ett vackert mysterium.

I sommartider kan man få för sig att den älskar att pina sig igenom iskalla kvällar på hårda träbänkar sjungandes allsång i ett lätt framåtlutande vaggande...

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Den svenska folksjälen hämtar sin näring ur vemodet, ur de långa avstånden mellan människorna. Den svenska folksjälen är en generös, inbjudande, men lite trubbig och grubblande melankoliker som ler med munnen men gråter med hjärtat. Den svenska folksjälen är en mästare i att förställa sig och älskar sina olika masker.

Sanningen om ditt eget liv ryms alltid i tankarna som skenar de där minuterna från det att du lagt undan boken du läser (för att alla andra läser den), och till att du somnar. Den ensamheten kräver sitt vemod. Den ensamheten, detta underbart nordiska, dansande mörker, är vilka vi är. Du och jag.

Vänner, medborgare, främlingar.

Eftersom våra villkor är sorgsna älskar vi att klä våra liv i kulörta lyktor och starka färger. Vi motar bort mörkret med ett hysteriskt tjatter. Vi tror att mörkret flyr om vi göder det med usel schlager, hurtiga fyllor, sandaler i plast och allsång. Mörkret är en del av oss. Det går inte att fly det.

Först när vi blivit bekväma med den sanningen törs vi lägga sten och blommor runt det som varit.

 

Jag älskar den svenska folksjälen, älskar att den sänker tonen när allting annat tjuter. Älskar att den orkar och vågar vara ett långfinger åt den förbannade nöjespark av värdelösa kickar som världen vi vill att våra liv ska vara en del av.

Vilka är det då som lyckas formulera vilka vi är och därmed hjälper oss att begripa oss på oss själva? Nöjesindustrin, alla dessa förtvivlat ängsliga människor som lever på leenden och andras omdömen, har ingenting att erbjuda.

I stället är det, igen och igen, till diktarna och sångarna vi går.

Människor som tar sin uppgift på allvar.

Joakim Berg i Kent. Ulf Lundell. Joakim Thåström.

Laleh, Anna Ternheim, Melissa Horn, Lars Winnerbäck. Mauro Scocco.

Inga solresor någon av dem. Men sanna, innerliga, på riktigt.

På riktigt! Det skulle ha blivit mitt valspråk om jag fick den tvivelaktiga äran att rista några bevingade ord i ett mynt. På riktigt! Våra liv är på riktigt. Det är vad folksjälen alltid ropar till oss. Medan det vi möts av vill få oss att tro att vi kommer leva för evigt, att våra val därför saknar betydelse, att alltär ironi och ett elakt skratt på någon annans bekostnad...

Våra liv är ett lån. Vår värld är ett lån. Våra barn är lån. Våra kroppar är tillfälliga hållplatser för oss.

 

Vår fullklottrade kalender är blank inför Gud. Han bryr sig inte. Han vill ha en date med oss, inte med dem vi lurar världen att vi är.

Den svenska folksjälen är kärlek. Insikt är inte alltid enkel. Men insikt är alltid en ljus dörr mitt i stormen. Sanningen gör oss fria. Även när vi allra helst skulle vilja sitta som tröstlösa fångar och sjunga av missmod i våra kedjor.

Låt inget glättigt ljus sno ditt mörker. Låt ingen dribbla av dig ditt vemod. Det är din biljett tillbaka till dig själv, till den du var i början av den här resan, tillbaka till det sårbara, innerliga och livrädda barn som en gång bar din blick och som bestämde sig för att bli en trollklarl av godhet i den här besynnerliga världen.