Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Vi lever i en plågsamt individualiserad tid

I Sverige ses sorg som ett slags svek.

Vi fördriver och fördömer sorgen, både oss andra och oss själva. Vi har högpresterat oss så långt bort från livets grundläggande villkor. Dit hör sorg. Ingen av oss slipper undan, men vi lever som om det faktiskt går att dribbla sig fram i livet utan att drabbas.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sorg och liv är flätade tätt samman. Redan de gamla romarna visste att man kunde bli sjuk av sorg.

Svensk sjukvård är en spegelbild av samhället i stort. Därför har de andliga och empatiska värdena, allt det som inte handlar om konkreta sjukdomar, mediciner, operationer eller ingrepp, ingen plats längre. Det vi inte kan se eller ta på finns inte. Men empatin, sorgen och melankolin syns inte på några röntgenplåtar.

Men de är i högsta grad verkliga ändå.

Det inte heller märkligt att många anhöriga till cancersjuka upplever att de blir lämnade vind för våg. Den sörjande människan blir inte sedd och bekräftad. Hon är mest till besvär.

Många människor lever sina liv i en sorts angränsande skymningszon. Men bara det faktum att människor i sorg går upp varje morgon, bevisar samtidigt att kärleken alltid är starkare än döden.

Vi lever i en plågsamt individualiserad tid. Det räcker att ta en promenad i Stockholm en eftermiddag för att upptäcka hur lite vi egentligen ser varandra. Varenda en av oss har sina egna lagar. Sorgen går på tvärs med allt det. Sorgen guidar oss rättvist ner till det trampade jordgolvet, ner till det verkligt grundläggande i att vara människa, och eftersom vi byggt en värld som i hög utsträckning bygger på att förneka allt mänskligt, så är vi rädda för att känna livet på livets egna villkor.

Mot slutet av de fruktansvärda dygnen som vi slogs för vår son Dantes liv 2006 talade jag med en läkare i min förtvivlan. Jag kunde känna hur hon ryggade för mina tårar. Jag kände så tydligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle säga eller göra. Det hon lyckades formulera var detta: "Det är ett delikat problem som ni står inför."

Vår sons död som ett delikat problem.

Jag klandrar henne inte. Hon visste inte bättre. I samma stund som vi lade Dante i en liten låda med en fasttejpad ros på tog vården sin hand ifrån oss. Just i det ögonblick som katastrofen på allvar blev verklig för oss drog vården snabbt undan handen.

De enda som såg oss i vår bottenlösa förtvivlan var faktiskt begravningsbyrån. Deras tålamod, deras lugn och sätt att nämna Dante vid namn, hjälpe oss att mänskliggöra vår son, och också oss själva.

Jag förändrades för alltid och i grunden av den där sorgen. Jag bestämde mig också tidigt för att vägra skämmas över min sorg. Vår tid föraktar svaghet. Men min svaghet är min största och vackraste styrka. Sorg är ett sorts kvitto på att du verkligt levt.

Om vi blir sedda och mänskliggjorda i vår sorg kan vi också tillsammans läka såren. Vi kan långsamt ta oss tillbaka till livet igen. Vi blir aldrig mer de vi en gång var. Men vi kan lära oss mycket av insikten om att vi endast tillsammans och med stor ödmjukhet behöver närma oss livet och medmänniskorna.

Jag är stolt över vad livet lärt mig. Jag skäms inte över de svarta sidorna i min bok. Jag vill inte plocka ner och gömma undan mina allra mest solkiga, trasiga segel.

Sorgen har varit med om att definiera mig och för det är jag tacksam.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!