Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

"Vi behandlar våra äldre som om vi aldrig skulle bli gamla"

Jag vill gärna se ålderdomen som en glänta mitt i skogen.

En oas av frid, minnen och melankoli. En tid och en plats att samla livet, att räkna vinsterna och förlusterna. Jag ser ålderdomen som ett lågt, tyst samtal tillsammans med Gud.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När man blir äldre spelar det yttre landskapet allt mindre roll.

Det inre, däremot, blir viktigare.

Det finns så många världar och människor att besöka på nytt. Allt man behöver göra är att sluta ögonen så färdas du i hisnande hastighet genom det lager av tid som utgör ditt liv.

För mig är det en gåta hur ateisterna kan hävda att den geniala konstruktion som är en enda människas liv skulle ha uppstått ur ett blint kaos. Deras logik är inte logisk.

I Sverige tappar människovärdet i värde för varje år som går. Som en kran något har glömt stänga. När du blir gammal är du förbrukad. Inte bara som arbetskraft, vilket är underordnat i sammanhanget, men du är också förbrukad som människa, som tänkande individ. Plötsligt är du bara grå massa, en siffra i en kolumn, en tärande.

Just den tiden i en människas liv när värdigheten betyder som mest, plockar samhället av dig den.

Sverige är inget bra land att bli gammal i. Riskkapitalister tjänar pengar på äldrevården, herr Borg (och resten av gänget) har mage att kräva pensionärerna på skattemedel. Hur är det möjligt? En människa som givit största delen av sitt liv i ett arbete och betalat skatt hela sitt liv, ska alltså beskattas en andra gång, innan han får ut sin orättvist beskedliga pension?

På bårhusen ligger mödrar och fäder och väntar på att bli begravda eftersom deras barn inte anser sig ha tid att begrava dem. Antalet besökare på begravningar har på 30 år halverats! Människor lever och dör ensamma. Deras liv suddas ut, år för år, tills de träder ut ur den här världen. Då finns där ingen som hedrar deras minne. Det är en stor skam för Sverige.

Vi behandlar våra äldre i det här landet som om vi själva aldrig skulle bli gamla. Varje enskild människa äger ett okränkbart värde. Varje människa är lika mycket värd. När vi blundar för de äldre är det oss själva vi blundar för. Som jag ser det är detta resultatet av vårt lands konsekventa och framgångsrika projekt att göra oss med människovärdets okränkbarhet.

Har ni hunnit trötta på mitt ständiga skrivande om Gud? Tänk då hur trötta vi troende är på ateisternas predikningar, på politikernas ständiga svada om pengar, på vår tids fullständigt blinda jakt på individuell njutningslystnad.

Människovärdet är satt på undantag i Sverige. Sedan 2006 har vi fullständigt tappat omdömet. Att ha möjlighet att tjäna stora pengar på vård av äldre (eller på de unga i form av gymnasieskolor) går före på vilket sätt denna vård bedrivs.

De äldre har rätt att kräva det bästa av oss, varje dag. De äldre tog hand om den här världen, och det här landet, medan vi kröp omkring och slog varandra med spadar i sandlådan.

Därför borde Sverige skämmas som tillåter att gamla människor lever i förtvivlan, fattigdom och ensamhet. Det är ett kollektivt svenskt nederlag av stora mått.

Jag vägrar dö i en blankpolerad korridor på ett privat vårdhem någonstans. Jag tänker inte förvandlas till ett vårdkolli bara för att jag blir lite förvirrad och får svårt att gå.

I god tid innan dess tänker jag flytta till Italien och sitta under cypresserna utanför Rom och tänka på vilket underbart land Sverige kunde ha blivit, om vi vågat värna våra medmänniskor på samma sätt som vi alltid värnat oss själva.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!